Snorkelns inträde i Sveriges U-båtsvapen
.
Birger Lennings berättar.
Vissa saker är enligt hörsägen.
Några dagar före krigsslutet fick den Tyska u-båten U 3503 tillstånd att gå in på svenskt neutralt vatten p.g.a. ”vajsing” i batterierna. Kanske knallgasutveckling och då är man en bomb!
Fristen uppgick till 24 timmar (internationell regel) men blev förlängd ytterligare 24 timmar.
Därefter skulle de lämna svenskt vatten eller bli internerade. Vid sjögränsen lär det ha legat engelska marinenheter och u-båten fick inte dyka på svenskt vatten. Engelsmännen hade ”klippt”den så fort den stuckit ut ”näbbet”.
Svenska marinenheter var på plats för att föra in u-båten och internera besättningen.
U-båtens besättning kom upp på däck med diverse uppblåsbara flytetyg. U-båten sjönk sakteligt med aktern före och med öppna däcksluckor. Dessförinnan hade de skjutit ut torpederna och ”sjösatt” beskrivningar över båten m.m. (Bärgades sedermera av oss).
Birger Lennings stående på styrbords aktra horisontalrorde
U-båten ”lade sig att vila” på Danafjordens botten på 20 meters djup med öppna däcksluckor och mycket annat inombords som var öppnat.
U-båten var Tysklands modernaste och utrustad med snorkel, kanske den första snorkelutrustade i stridslinjen – även internationellt.
Snorkelutrustningen innebar att u-båten kunde ligga kvar i undervattensläge med endast ”snorkelhuvudet ” över vattnet, då de laddade sina batterier med dieseldrift. Livsviktigt i ”radaråldern”.
U-båten fick sedan ligga kvar under ett år för att bli vrakförklarad. Hade den bärgats tidigare hade den betraktats som krigsbyte och fått överlämnats till segermakten. England, Ryssland ….. fan vet.
1946 påbörjades bärgningen – där även jag var med på ett hörn. För att bärga u-båten måste eventuella ”läckor” tätas och sedermera hela skrovet och ballasttankar tömmas på vatten. För detta ändamål erfordras tryckluft som kunde levereras från en u-båts kompressorer – därav anledningen till att Drakens ansågs som lämplig för detta ändamål. Reflektioner, som jag i min ”ringhet” gjort.
En annan variant var ju att anlita en flytande ”bamsekran” och lyfta hela skeppet men det hade säkert inte blivit billigare. Nu klarade Marinen det själv utan inblandning av civila profithajar. Vi flottister var ju billiga i drift.
Draken utrustades således till en lämplig plattform för dykeriverksamhet, med rekompressionskammare, dykarplattform, luftpump, tryckluftslangar och mycket annat ”smått och gott”.
Dykaren är förmodligen
Folke Holm
Dessutom kunde all personal förläggas och bespisas ombord.
Draken ankrades upp i hanfot för och akter, långsides vraket. Trängaren Styrbjörn förtöjdes vid Draken, sedan blev det ”full rulle och raka rör”.
Dykarna i tung utrustning hade det tvivelaktiga nöjet att med slangar, livlinor och telefon-kablar ta sig ner i den vattenfyllda båtens okända och svarta inre, för att där lokalisera och täta de av den egna besättningen åstadkomna läckorna. Riskmomenten i detta arbete kan endast dykarna vittna om – de måste ha varit några ”iskalla” djäklar!
I princip försågs en däckslucka med kopplingsanordningar för tryckluft och avloppsvatten.
Från U-båtens kölregioner till Drakens däck drogs en armerad slang för avloppsvatten och en annan för tryckluft. När trycket i U-båtens inre ökade, trycktes vattnet ut genom avloppsslangen. Att avloppsslangen gick över Drakens däck innebar också att man kunde se att något hände. Dessutom fanns ingen risk för vatten i retur, om till äventyrs det skulle uppstå driftstopp i tryckluftstillförseln.   
  
Efterhand som vattennivån sjönk i u-båten uppenbarade sig ej tidigare upptäckta ”läckor” varför båten fick vattenfyllas igen för åtgärd. Detta fördröjde ju bärgningen en hel del.
Läckorna lokaliserades med hjälp av det luftutsläpp som uppstod när vattennivån inuti båten sjönk.
Vid några tillfällen visade u-båten sin förstäv som blev hängande ovan vattenytan några dagar. Skulle förmoda att detta berodde på att skrovet fortfarande hade en hel del vatten inombords och att denna vattenmassa förpassade sig akteröver och förändrade trimmet.
Efter att med stor möda och besvär fått ner skeppet i hyfsat horisontalläge var det dags
för fartyget att visa upp häcken. Så hängde den där och gäckade oss med sin häck.
Så småningom, efter att ha tömt ballasttankarna med tryckluft genom bottenluckorna (tror jag) kom u-båten genom kraftigt luftuppkok, snyggt och prydligt upp och visade tornet. Blev sedan liggande långsides Draken.
Detta hände, om inte minnet sviker mig, 10 augusti 1946 – på aftonkröken.
U-båten bogserades in till Fotö med arrangemanget kopplat till Draken i händelse den skulle”ta sig en tur igen”.
Där låg vi under veckoslutet och på måndagen drogs vi in till varvet för att där bl.a. säkra dess ”flytförmåga”.
Den hade lite slagsida i flytdockan och var upphängd i grova vajrar för och akter. Under arbetet med att säkra båten brast vajrarna på den mest belastade sidan och skeppet föll med dunder och brak. Jag stod på Drakens fördäck, det var vid lunchtid och bara några få gubbar i dockan. De stack iväg vid första varningen, när kardelerna i vajrarna började brista. Ingen kom till skada.
Sedan fick grabbarna som skulle tömma båten från lösa inventarier ett ”negerjobb”. Ett års slam hade ju snyggt och prydligt lagt sig inuti båten. En salig röra och det luktade pyton. Det fraktades pråmvis med prylar till Nya Varvet. När skeppet sedan blev i flytbart skick drogs det till Nya Varvet där skrotning påbörjades efter noggrann dissekering.
Mycket av den teknik som dolde sig inom skrovet på U 3503 gick med all säkerhet ”igen” i Hajen som sjösattes på Kockums Varv 1954.
Dess snorkelmast monterades på Draken av Karlskronavarvet 1947.
P.S.
Bärgningsledare och chef för bärgningen var Ming Olof Sjöholm (löjtnants grad). Fartygs-chef på Draken var Löjtnant Rudnell – en lugn och fin man. Erling Valfrid Erlingstam var uppbördsmaskinist. Så hade vi en civil snubbe från Stockholm (s.k dykeriexpert). Jag tror att han hette Fellman.
Ming Olof Sjöholm var den som lyckades ordna så att U3503 kom in på Danafjorden och sjönk på grundare vatten.
Endast fakta är gott nog därför bör någon annan som var med vid tillfället läsa igenom ovanstående och rätta till eventuella fel.
Birger Lennings
 
Ovanstående har jag alltså erhållit av Birger Lennings och jag besökte Folke Holm, som
”vid tillfället” var närvarande i allra högsta grad. Han var den som utförde det huvudsakliga arbetet ombord på U3503 då denne låg på botten. Folke konstaterade att det skrivna, enligt hans förmenande, var med sanningen överensstämmande.
/Sbg.
 
Birger fortsätter
”Ur minnet, men jag var med vid dessa tillfällen.
Vissa situationer är även fotografiskt dokumenterade.
Jag hade då ”arbetat upp mig” från korpral till furir … de Ni!
Våren 1947 avgick u-båten Draken från Nya Varvet till Karlskronavarvet.
Där installerades snorkelanläggningen från U 3503 och Draken blev därmed Sveriges första u-båt med snorkeldrift.
Besättningen, inklusive jag själv, mönstrade på strax efter midsommar. Jag fick befattningen
Skeppsnummer 1.
FC var dåvarande Kapten Stig Notini och chef för maskineriet var Förvaltare Berg (Även kallad Bup) – men inte så att han hörde det.
Draken, som normalt var utrustad med två dieselmotorer, fick offra den ena för att få skälig plats för snorkelmasten.
Kommer särskilt ihåg två ”pillimasare” som stod på kajen när vi gick ombord. De tittade först på Draken som såg annorlunda ut med sin snorkelmast, som i deras ögon liknade en ”dödsmaskin” och sedan på oss. Kommenterade sins emellan: ”Så unga
vackra pöjkar”. Dom trodde väl då att vi inte länge skulle tillhöra de levandes skara.
Så avgick vi så småningom till Borgholm på Öland som också blev vår bas under de fem veckor vi var där. Vattenområdet norr om Borgholm och sträckan norröver var tydligen lämplig för den första provturen. Bottendjup och sikt var förmodligen idealiska – ifall vi blivit kvar i plurret.
Vi gick tre dagar i veckan, resten materielvård och personlig ”rekreation”.
Vi gick en långtur med snorkel till Oskarshamn t.o.r. där vi sedan låg ett veckoslut – också för ”rekreation”.
Efter avslutad provtur återgick vi till Göteborg. Sedermera fattades beslut om att Draken skulle göra ”långsnorkelprov” på 14 dagar i Östersjön – d.v.s. de skulle ligga nere i 14 dygn.
Som följebåt rustades Gripen, som var av samma klass som Draken. Enda undantaget var att den hade igensvetsade bottenluckor och klassades då som övervattensfartyg. Detta innebar ett sjötillägg av den svindlande summan 85 öre per dag för furir. Snorkelbåten med s.k. snorkeltillägg uppgick till 7 kr/dag – med dåtidens mått mätt var det ju ganska hyfsat.
Jag mönstrade ombord på Gripen som skeppsnummer 1. Karlskrona krävde att en av deras högbåtsmän/däckare skulle utbildas i min f.d. befattning. Jag fick då godta min 85-öring i stället för 7-kronan, men i gengäld visste jag hur dom hade det där nere.
Draken genomförde – med vissa avbrott – sitt långsnorkelprogram med Gripen som följebåt. Draken hade en vit och svartrandig släpboj med ett runt horisonten lysande ljus. Nattetid gick dom på kollisionsfritt djup och under dagtid under snorkeldrift. Gripen följde alltid bojen så att vi skulle veta var dom var!
Vid något tillfälle visade dom sig i övervattensläge – om det berodde på ”nåt vajsing” med radioförbindelsen eller annat. Ett sådant tillfälle har jag dokumenterat med bifogat foto.
Fotot är taget från följebåten Gripen.