Om U3

historia

Kustubåtarnas slutliga utseende fastställdes av Kungl. Majt. 17 mars 1939. Kontrakt slöts med Kockums 1939-09-20 om byggandet av den första ubåten U 1, i serien. 1940 fick varvschefen i Karlskrona uppdrag att bygga U2 och U 3. U 3 kölsträcktes 6:e maj 1941 och sjösattes 11:e juni 1942. Provtursbesättning mönstrades 15:e februari 1943 och leverans till Marinen skedde 1:a november samma år. Under kriget användes U 3 till stor del för utbildning av nya besättningar till de 18 ubåtar som levererades under kriget.
Sprängskiss med förklaringar U3 1943, 2,4Mb

teknik

Efter andra världskriget drogs många lärdommar inom bland annat teknikområdet. Snorkelsystemet som gjorde det möjligt att i uläge köra dieselmotorerna för batteriladdning och framdrift var en revolutionerande modifiering av denna ubåtstyp. Ytterligare modifieringar som genomfördes var bortmontering av den aktra torpedtuben, ......
U 3 i modifierad version togs i tjänst 1952. 

rutiner ombord

Ombord under gång i Marschläge (ytläge) eller i Undervattensläge bedrevs tjänsten i 4-timmarsskift, så kallade sjövakter. Ena halvan av besättningen skötte driften och den andra halvan vilade. Under viloperioden intogs även måltiderna.De olika arbetsuppgifterna ombord sköttes av olika yrkesmän. Det fanns däckspersonal med uppgifter som officer, styrman, signalmatros, artillerist, hydrofonist och radiotelegrafist.
Det fanns maskinpersonal som maskinist och motormän. Vidare fanns kockar och torpedhantverkare.
Normalbesättningen bestod av 26 man. Arbetet ombord indelades i dessa olika roller och fanns förtecknade i en Fördelningsbok.

Det rådde en mycket stark sammanhållning inom besättningen. Ytterst var ju alla beroende av att var och en gjorde sina arbetsuppgifter på ett riktigt sätt annars kunde alla drabbas av katastrof.

I sin yrkesroll förväntades att ubåtsmannen i stor utsträckning själv skulle ta ansvar och ofta då utan direkt ordergivning. Detta är något som fortfarande är kännetecknande för det svenska ubåtsvapnet, en stark samhörighet och en stor yrkesstolthet..

Marschläge
Marschläge var den rutin som gällde när ubåten var under gång på ytan. Bryggan var då bemannad med vakthavande officer 1.O, 1:e styrman och sknr 1 (signalman) för styrbords vakt, respektive 2:e officeren, Uppbördsstyrman och sknr 2 för babords vakt.På bryggan fanns en sjökortslåda där besticket fördes. Order gavs genom talrör till styrare och maskin om kurs och fart.

I taket på tornets långsidor fanns avlånga luckor som kunde öppnas och här hade signalmatrosen sin plats.

Dykning
Dykning sker genom att upphäva ubåtens flytkraft och balansera vikten så att den är lika med den undanträngda vattenvolymens vikt. Först beräknades ubåtens ögonblicksvikt genom att mot känt utgångsläge räkna fram förändringarna. Besättningen genomförde ”förberedelse för dykning” genom att kontrollera all utrustning ombord enligt ett fastställt schema i fördelningsboken och kontrollmäta allt tankinnehåll, räkna över antal torpeder och deras läge i ubåten, antal personer ombord, mängden proviant med flera detaljer. Därefter beräknades mängden vatten som skulle tas in i reglertanken och hur vattnet skulle fördelas mellan förliga och aktra trimtanken.

Själva dykningen genomfördes genom att öppna bottenluckorna och luftavloppen i ballasttankarna så att vattnet kunde strömma in och fylla ballasttankarna. Detta tog ca 20 sekunder och hela dykförfarandet tills hela ubåten var under ytan, tog ca 30 sekunder. Var alla beräkningar rätt gjorda svävade nu ubåten vågrätt under ytan. Den var nu lätt att kontrollera med framdrift och roder. Vid små avvikelser i trim och vikt reglerades detta genom att omfördela vatten mellan trimtankarna och att ta in eller ut vatten ur reglertanken.


När ubåten skulle inta marschläge så kontrollerades att luftavloppen till ballasttankarna var stängda och tryckluft blåstes in i ballasttankarna med bottenventilerna öppna för tömning av tankarna. För att inte slösa bort all tryckluft avbröts blåsningen när ubåten hade lite flytkraft och luft kunde tas in genom luftintag eller snorkeln. Då startades dieselmotorn och avgaserna leddes genom speciella ledningar ner i ballasttankarna och pressade ut resten av vattnet tills full flytkraft uppnåtts.

Snorkeldrift
För att ladda batterierna ombord måste dieselmotorn köras. Detta innebar att man fick lämna sitt patrullområde och gå till ett säkrare område och inta ytläge.
Dieselmotorn förbrukade mycket luft och avgaserna måste komma bort från ubåten.1953 fick U3 sin snorkelmast och nu kunde laddning ske i ett något säkrare läge strax under ytan. Dock bullrade dieselmotorn så mycket att man var tvungen att gå till ett område säkert för laddning.

Snorkelmasten är ett hissbart dubbelt rör som är placerat på akterkant i tornet. I det ena röret sögs luft ner till ubåten och i det andra trycktes avgaserna ut.
För att inte blanda luft och avgaser var toppen på snorkelmasten listigt utformat. Konstruktionen kopierades från den tyska ubåten U3503 som förirrat sig in på svenskt vatten 1945 och sänkts av sin egen besättning. U3503 bärgades och mycket teknik studerades. Se separat avsnitt

Vintertid var snorkling en tuff rutin då mycket kall luft fyllde båten. Det var inte helt riskfritt och det hände att snorkelventilen frös fast och vatten strömmade in i ubåten. 1954 tvingades U3 till bottenläge efter ett vatteninbrott och besättningen hade ett hårt arbete med att återställa balansen i ubåten och kunna blåsa ballasttankarna och inta marschläge. I det hårda vädret tillstötte flera komplikationer men allt slutade lyckligt. Dock hamnade halva besättningen på KA 3 sjukstuga med svåra förkylningar.

Starta Snorkeldrift
Vid snorkling genomfördes en procedur då först snorkelmasten skulle hissas, tömmas på vatten och ventilerna öppnas. Även avgasledningen tömdes på vatten. Dieselmotorn startades med kamaxeln i ”snorkelläge” och vid start öppnades snabbstängningsventilerna.
- Vid en lyckad start blåstes restvattnet ut ur avgasledningen och luft strömmade in genom luftledningen till utloppen i maskinrummet. Hela ubåten tjänstgjorde som buffertmagasin för luft och skulle ubåten komma lite för djupt, så att flottörventilen stängde luftinloppet, fick dieselmotorn sin luft från bufferten, ubåten. Då började barometern ”backa” och detta kändes i trumhinnorna på besättningen. (Kan jämföras med att kabintrycket sänk i sett flygplan som stiger.) I ubåten blir tryckförändringarna mycket snabbare och det kan vara svårt att hinna med att tryckutjämna.
- Lyckades man styra upp ubåten så att flottörventilen öppnade igen innan lufttrycket passerat 800hpa så var allt frid och fröjd. Om inte måste dieselmotorn snabbt avlastas och stoppas. Ett sådant tvärstopp innebar att dieselmotorn blev glödande varm och temperaturen i maskinrummet kunde bli ”bastulik”.
- Under snorkling bullrade dieselmotorn kraftigt och den egna lyssningsförmågan med hydrofonen begränsades. För att lyssna och spana av området gjordes ”tillfälligt stopp” i snorklingen för att hydrofonisterna skulle få chansen att kontrollera omgivningen. För att kontrollera att ingen kom akterifrån i hydrofonens döda sektor girade man, för att senare återgå till huvudkursen.

Klart skepp
För att genomföra strid med ubåten gjordes detta i ”KLART SKEPP” då hela besättningen bemannade all utrustning som fanns ombord. De hade även skyddsuppgifter för att snabbt kunna reparera skador och köra ubåten i olika reservvarianter. Brandberedskap och beredskap för att täta läckor fanns.

För att hitta målet som skulle bekämpas användes periskopet för att identifiera målet och mäta riktning och i viss mån bestämma avståndet.
Med hydrofonen kunde man få en god riktning till målet och med ett antal riktningar tagna vid olika tidpunkter kunde målets fart och kurs beräknas.

Torpeden var anfallsvapnet och fem stycken 53 cm tunga torpeder fanns ombord. Tre i sina tuber klara att avfyras och två stuvade bordvarts om kojerna.

U3 kunde även lägga minor.


BEFATTNINGAR

Chefen
Fartygschefen eller bara ”Chefen” hade huvudansvaret för alla ombord samt ubåten och hur den användes. Allt rutinarbete var delegerat och hans stora roll var i strid.

Chefen själv använde periskopet och gjorde alla taktiska bedömningar vid torpedanfall. Dåtidens anfall sköttes helt utan elektronikhjälpmedel och med en torped som bara gick rakt fram. Skjutavstånden kunde vara mellan några hundra meter upp till ca 1000 meter. Träffresultaten berodde till mycket stor del på chefens skicklighet.




 

Dykofficeren
DYKOFFICEREN, 1. O, hade ansvaret för dykberäkningarna och genomförde dykningen från dykbordet i Manöverrummet. 1:e officeren hade även ansvaret för tjänstegrenarna Manöver, Skydd och Torped.

Han tjänstgjorde även som vakthavande officer och växlade i den rollen med 2:e officeren.

2:e officerens huvudansvar var stridsledningen som sköttes i manöverrummet. 2.O var även chef för Samband, Hydrofon och Mintjänst.






 

Uppbördsmaskinist

Uppbördsmaskinisten UM, Chiefen, ansvarade för all teknisk och maskinell utrustning ombord vad gäller underhåll och drift.

Chiefen var oftast äldst ombord och den som hade störst erfarenhet. Chefen rådgjorde med Chiefen om utnyttjandet av ubåten så att batteri och annan utrustning klarade de taktiska kraven.







 

Maskinist

Maskinisterna arbetade med drifts- och underhållsuppgifter för de tekniska systemen ombord. Man skötte elmotorer, generator, batterier, dieselmotor, tryckluftsutrustning, telemateriel, fläktar, luftrening, sanitet, andningsapparater, länspump, tankar, o.s.v.

En viktig uppgift ombord på ubåten var att sköta batteriet och det var 1. M, förstemaskinistens ansvar. Batteriet jämfördes ofta med en baby eftersom det fordrade samma omsorg och ubåtens prestanda hängde ytterst på batteriets kapacitet. Många maskintekniska lösningar ombord är genialt enkla och härstammar från ubåtarnas barndom i början av 1900-talet.

Ett ofta återkommande arbete i maskinrummet var kannhalning. Någon cylinder i dieselmotorn behövde ses över och lyftes då ut med hjälp av taljor.

Ombord jobbade 3 maskinister och 6 ubåtsmotormän. De hade tillsammans en mycket bred yrkeskunskap. Motormännen hade skeppsnumren 16, 21, 32, 33, 35 och 36 och hade varierande tjänstegrad från högbåtsman till vpl 2:a graden.

Däckstjänsten

Chef för Däckstjänsten var Uppbördsstyrman, US.
US ansvarade för navigeringsutrustningen, däcksutrustningen, intendenturutrustning och fartygets kassa. Till sjöss i U-läge var han djupstyrare på babords vakt.

Ytterliggare en underofficer fanns i däckstjänsten, nämligen 1:e Styrman(1.S). 1.S ansvarade för Artilleri- Min- och Timmermansuppbörden. 1:e Styrman var ubåtens väbel och hanterade besättningens ordningsfrågor. Till sjöss i U-läge var 1.S djupstyrare på styrbords vakt.

Signal- och Roder sköttes av 3 man som även hade andra arbetsuppgifter.

Sknr 1 ansvarade för signaltjänsten och sjukvården ombord. Sknr 2 var timmerman och sknr 3 var ”skepparns karl”.

Ubåten styrdes från en plats i falska tornet i marschläge och från två platser i manöverrummet i U-läge.

Signalering utfördes ytläge från tornet med antingen signallampa eller semaforflaggor.

 

Hydrofonist

Hydrofonisterna tjänstgjorde i hydrofonhytten och lyssnade efter ljud i vattnet omkring ubåten.
En tränad hydrofonist kunde med hörseln känna igen olika sorters ljudkällor exempelvis om det var dieselmaskineri eller turbinmaskineri. Han kunde identifiera olika typer av propellrar.
Riktningen till ljudkällan kunde bestämmas med 1 grads noggrannhet, men för avståndsbestämning måste plottning och beräkningar genomföras av stridsledningen.
Hydrofonen(sonaren) bestod av 48 mikrofoner som var placerade i ubåtens för i en hästskoformad "hydrofonbalkong". Mikrofonerna var kopplade till utrustningen i hydrofonhytten där en ratt kunde styra i vilken riktning hydrofonisten ville lyssna.
I tryckfasta tornet var det möjligt att lyssna och avläsa lyssningsriktningen.

Lyssna på ljudet som är klassificerat som en kaviterande propeller med 120 varv/min och 3 blad! Lägg länk till ljud här

Det fanns även en aktiv sonar med vars hjälp man kunde mäta avståndet till målet. Den aktiva sonaren fungerade som ett riktbart ekolod, med ljudpulser som var inställbara mellan 10-15KHz. Ljudsvängaren var placerad i förliga delen av falska tornet. Den aktiva sonaren användes mycket sällan då en enda ljudpuls ut i vattnet avslöjade ubåten.Lyssna på pinget från en aktiv sonar.

Ombord fanns 4 hydrofonister, som arbetade två och två i den trånga hydrofonhytten, med skeppsnummer 5-8. Sknr 6 tjänstgjorde även som styrare medan sknr 7 och 8 var uppassare, s.k. flunk, i officers- respektive underofficersmässen.

Radiotelegrafist

Radiotelegrafisten svarade för radiokommunikationen. Han sände dykmeddelanden, säkerhetsmeddelanden och spaningsrapporter när antennen kunde hissas ovanför vattenytan. I U-läge kunde han ta emot långvågssignaler ner till ca 30m djup. Det var då enkelriktad trafik till ubåten och inget svar förväntades.

Den mesta trafiken utväxlades med krypterad telegrafi på kortvåg, 3-30 MHz, med hjälp av två kortvågsmottagare och en 50W kortvågssändare. Det fanns även en radiostation i VHF-bandet för telefoni som användes i marschläge.

Lyssna på ett telegrafimeddelande! Hämta beskrivning över exemplet.

Ombord tjänstgjorde två radiotelegrafister, Sknr 53 och 54, som gick vakt om vakt. Förutom att arbeta i radiohytten ingick expeditionstjänst för Uppbördsstyrmans räkning samt posthanteringen. Det var ett välkommet avbrott att få gå till närmsta postkontor på stan och hämta posten.

Kock

Kockarna, sknr 51 och 52, var enligt mångas mening de viktigaste personerna ombord. Med god mat behåller besättningen lättare sitt goda humör.

Mathållningen var omfattande med frukost, lunch, eftermiddagskaffe, middag, nattmat och dagvaktskaffe. Svårigheten var att hålla god hygienen då det varken fanns kylskåp eller frys ombord. Varmvatten måste värmas på spisen. Flera för ett vanligt hushåll nödvändiga hjälpmedel saknades. Köksbänken var en stor skärbräda som spändes fast i verkstadens skruvstäd.

Heder åt dessa yrkesmän!

Torpedtjänst

Torpeduppbördsman TU var chef för torpedtjänsten. TU ansvarade för torpeder och minor och hanteringsutrustningen för dessa. TU var även rumsbefälhavare i torpedrummet som ligger för om slussen.

Till sitt förfogande hade han Torpedhantverkarna, sknr 56 och 57, som arbetade i torpedrummet med att färdigställa torpederna för skott. Torpederna förflyttades från sina lagerplatser till torpedtuberna med hjälp av en lyftbom som kunde lutas, sidoförflyttas och höjdmanövreras med hjälp av handdrivna spel.

Förut fanns tre torpedtuber för 53cm torpeder. I den ursprungliga U3 fanns även en torpedtub på akterdäck, en s.k. häcktub.

Vid övningskjutning bärgades torpeden oftast av skjutande ubåten och då användes torpedkranen som stod för om tornet. Arbetet var riskfyllt och krävde ett gott sjömansskap.

Fördelningsbok

I fördelningsboken fanns alla befattningar ombord beskrivna utifrån uppgift ombord i olika befattningar, rum, rutiner och beredskapsgrader.
Klicka på bilden nedan så kan du se hur den såg ut (Obs stor datafil).