ubåtsberättelser

stig lövstål -u9

Ett förtydligande till bilden.
Personen på bilden heter Armand Andersson och var på Draken troligen 1947.
Du skymtar Tyskens (3503) snorkelhuvud till vänster på bilden. Snorkelröret går rätt ner genom däcket och är stagat.

Läs om den fantastiska händelsen utanför Vinga på den sista dagen av andra värlskriget!
https://militarhistoria.se/1900-tal/andra-varldskriget/tysk-superubat-i-svenska-hander​​​​​​​​​​​​​​

Stig Lövståhl kelar med Nordkaparens tuber!

En händelse ombord på U9 en höstdag 1953. 
Vi stävade ut från Hårsfjärden tidigt på morgonen för att söka upp vår ruta där vi skulle ha övningar. Det var grov sjö så när dyksignalen ljöd och vi gled ner i djupet och allt blev stilla så kändes det bra. Min arbetsplats var i maskin tillsammans med 2:e maskinist Lindman (även kallad Experten).Det var dödstyst i båten och man hörde bara ett svagt surr från elmotorerna som gick på halv fart fram. Dykvinkeln ökade mer och mer och mer, en pyts rutschade gnisslande för över på ståldurken. Tappade bultar i kölen rullade skramlande föröver. I byssan (som ligger i maskinrummet) gled en kastrull av spisen. Mina fötter började glida för över på durken och jag höll mig krampaktigt fast i ledstången och en manöverratt. U9:an gick med god fart rätt ner mot botten. Ingen manöver kom och Lindman började se bekymrad ut. Efter några minuter ropade han SLÅ FULL BACK. Propellrarna piskade vattnet och båten vibrerade kraftigt och backade upp med samma lutning som vi åkt ner. Efter 3-4 minuter kom det full back från manöverrummet. Säga vad man vill om Lindman men han kunde sin båt och kunde handla när det behövdes. Vi hörde ingen kommentar från manöverrummet över vårt handlande. Så kan det gå när en ubåt är feltrimmad. 


Min sista resa med U9 och avslut i marinen efter 4 år och 5 månader. 
Efter att ha tjänstgjort i nästan 2 år i maskin tillsammans med 2:e maskinist Lindman bestämde jag mig på grund av vissa omständigheter att vi borde gå skilda vägar. Uppsägningstiden var 3 månader och började löpa från början av januari. Dagarna gick och övningarna avlöste varandra. I mitten eller slutet av februari var vi ute på skärgårdsnavigering vilket skulle bli ödesdigert. I en smal passage mellan 2 öar möter vi T201 (det var den första båten i T 100 serien som var på provtur) och det blev trångt. Jag tjänstgjorde vid tillfället i maskin . Plötsligt small det till på babordssidan och båten kändes som den flyttade sig i sidled. Efter någon minut kom först en smäll och därefter ytterligare en, fast nu i botten och båten riktigt lyfte sig över grundet. Vi gick till Beckholmsvarvet ute på Djurgården där vi dockade in. Kölen var illa tilltygad och vi hade tappat en del av barlasttackorna . På babordssidan utanför min arbetsplats var en stor buckla i tryckskrovet. Besättningen blev förlagd på ett litet trevligt hotell som låg på en bigata till Strandvägen. Vi mådde som kungar och varje morgon promenerade vi längs Strandvägen och över Djurgårdsbron ut till Beckholmsvarvet. Men allting tar ett slut och efter transport till Göteborgs Örlogsstation där jag i 14 dagar avslutade min karriär i flottan med att harva med 20 tuffa bassar som gjorde vänster om när jag sa höger . Jag ångrar inte min tid i flottan . Vill inte ha den ogjord. Tog vävning 1949 då jag var 16 år och muckade 1954 och var då 21. 
14 dagar senare mönstrade jag på MS Peru som 3:e maskinist. Första utländska hamn var Rio De Janeiro. 
Stig Lövstål

Siste kocken på Makrillen!

Makrillen på varv 1974
Det hände sig, jag tror det var i aug. mån 1974, som Makrillen gick på varv i Göteborg. Det var väl en sista översyn, för det var ju sista året hon var verksam.
I varje fall bar det sig inte bättre att det blev helg och jag som var vpl kock och en vpl motorman fick vakten över helgen. Vakthavande befäl var ingen mindre än den inte helt okände på ubåtssidan Bo Peders.
Väl i docka, lämnade alla utom vakthavande vpl:are ubåten, även vakthavande befäl men han bodde i Gbg så det var inga problem att nå honom om något hände.
I varje fall så blev det en "lång helg" för Lorentzon och mig i dockan,
Vi kunde ju inte lämna vårt uppdrag för det lockande nöjeslivet i Göteborg. Och jag som hade varit till sjöss (handelsflottan) innan "lumpen" var ganska sugen på lite party.

Plötsligt på lördagen dök vakthavande befäl upp, jodå där kom Peders med fru "ångade" i sin lilla motorbåt för att kolla läget och överlämna lite förströelse till vakthavande vpl:are. Förströelsen  bestod av ett antal veckotidningar av hemmets och året runt vad jag minns, och så lämnade han båten igen.
Ja men va f-n, var blev fibban o lektyren av, undrades vi, husmorstidningar? Vi fattade ingenting men nåväl tanken var ju god.
Vid nästa vaktrunda kollade jag omgivningen på varvet och upptäckte att i dockan vid sidan om, låg ett ryskt handelsfartyg. Lorentzon!! För tusan, kolla in en RYSS!!! Ja va då, då undrade han? Du, sa jag, vi går över och kollar om dom har nåt brännvin till oss. Va ? du är ju inte klok det kan vi inte. Varför inte? Sagt o gjort vi knallade över och hittade kocken, som tittade underligt på oss, och när vi sa var vi kom ifrån blev ögonen ännu större. Rysskocken pratade hyfsad engelska så språket var inga problem. Nåväl vi frågade om han hade en eller två flaskor att sälja till oss. Vi hade inget att betala med men han kunde ju komma och kolla på "vår" båt. Han tittade undrande på oss igen men hämtade två pavor, och så knallade vi mot Makrillen. På väg dit tittade han sig oroligt omkring och tänkte nog, gör jag rätt? (det fanns ju "politrucker").

Väl framme vid relingen sa vi:  kom nu så tittar vi in i vår skuta, men då var rysskocken ganska blek om nosen och svetten lackade lite i pannan på honom.
Nä va f-n grabbar, jag vågar inte, men ta pavorna och ha de gott.
Okej vi trugade inte, tackade så jättemycket och gick ner i vår skuta.

Ja,ni förstår själva, helgen blev jättetrevlig, även med hemmets veckotidningJ
Sista kocken på Makrillen

Göran Persson

Lars-Inge Gustavsson berättar


Berättelser från tiden som sjöman i flottan juni -74 till dec -76.

Hej alla vänner i klubben.

Jag heter Lars-Inge Gustavsson och bor i Upplands Väsby norr om Stockholm. Jag är uppväxt på västkusten och bodde i Skene i Västergötland under den tiden som jag ryckte in i det militära.
I Ubåtsklubben har jag medlemsnummer 108 och det skulle vara kul om de gamla kompisarna från den tiden hörde av sig. Många är inte med men jag har kontakt fortfarande med ett par stycken.
Efter gymnasiet, våren -74 så blev jag inkallad och hamnade till min förvåning som telegrafist med inriktning att jag skulle göra tjänst på ubåt.

När jag mönstrade så sade mönstringsförrättaren att mitt önskemål om att komma till ubåt inte gick för jag var för lång (190 cm). Detta stämde inte när jag fick inryckningspappren för då hade jag ändå kommit in till ubåtsvapnet. Efteråt när jag våren -75 kom till ubåten så fann jag att jag inte var längst, det var en officer som hette Feldreich och han var antagligen en bit över 200 cm. Han var brorsa till den kände basketspelaren på den tiden.
Det jag fick veta var att det inte var några problem att ha långa personer på ubåt, det var ju min egen skalle jag slog i så man lärde sig fort att ducka där det var trångt.
Jag gjorde 436 dagar som värnpliktig varav 9 mån i Karlskrona under grundutbildningen och sedan tog jag frivillig värvning då det var brist på telegrafister. Jag stannade ytterligare 14 mån som frivilligt anställd Furir och slutade dec -76.

Under tiden i Karlskrona, på Trolle, så hade vi väldigt trevligt. Jag tog många bilder och har ett album fullt från tiden i flottan. Några har jag skickat till klubben men jag har tänkt skicka fler, även från tiden när vi gjorde grundutbildningen.
I Karlskrona var det en trevlig tid, vi hade gröntjänst på KA2 och det var stor skillnad mellan hur man behandlades som flottist eller marksoldat, det såg vi. Det syns lite på bilderna hur trevligt vi hade (befälen sjöng och spelade gitarr för oss på kvällen när vi låg över i tält).

Telegrafistutbildningen var ganska så komplicerad men intressant eftersom den innehöll mycket teknik, ca 2/3 av de som ryckte in gallrades ut under utbildningen.
Efter grundutbildningen, som slutade i mars -75, transporterades vi ut till båtarna med buss som körde krigsvägar upp till Stockholm. Det tog en hel natt.
När vi kom fram till Berga så gick vi till våra resp. båtar och jag letade reda på HMS Delfinen där jag skulle tjänstgöra.
I hamnen fanns ett litet rött torp där 3 div. hade kontor och dit ställde jag mina steg. I dörren togs jag emot av Kapten Dick Öreus (IntendenturtjC) och då gjorde jag som man gjorde i Karlskrona, d.v.s. gick upp i enskild ställning och anmälde mitt nummer och namn.
Dick hälsade mig välkommen och bjöd på kaffe med dopp och tog emot mig på ett sätt som gjorde mig överraskad då han menade att jag var efterlängtad då det var en hel del som skulle göras, t.ex. tjänstgöringslistor m.m. Ett trevligt gäng officerare, plutonofficerare och jag (menig) satt och fikade och skrattade tillsammans. Kul mottagande, gav god stämning.

På hösten -75 i augusti eller september gick vi ut på KFÖ till Härnösand. Och på vägen dit hände en liten olycka. Det var torpedkillen Tynnelä som fick torpedinhalningsveven i skallen och behövde sys (det finns bilder på det).
De bilder på ubåtens Sergeanter som jag tog under den resan har lagts ut tidigare. Man ser vilken hobby de hade under resan, virkning och stickning. Det var ett kul gäng och som ni kan se så var klädseln fri.

I Härnösand var det en annan ubåt som sköt en skarp torped i en demonstrationsuppvisning inför en massa folk. Tanken var att den skulle explodera men det blev en blindgångare som man var tvungen att dyka ner till och fästa sprängladdning runt. Därefter small den.
Detta hamnade t.o.m. i tidningarna.
Vi låg inne i hamnen i centrala Härnösand och låg inkvarterade på ett motell vid infarten till staden.
En natt gick vi in i Ångermanälven uppför den stora fjärden förbi Kramfors och då, mitt i natten, blev vi passerade av ett antal Spica-båtar. Alla, även vi körde helt mörklagda utan lanternor. Det var häftigt.
Vi gick in vid ett pappersbruk mitt i natten och låg där till nästa dag. Under natten lastade vi torpeder och på morgonen fick vi gå till en affär som låg strax utanför grindarna. Snacka om att expediten blev överraskad när det dök upp en massa sjömän där.

När vi gick tillbaks till Stockholm gjorde vi en s.k. vänjningsövning. Det innebar att vi ubåtar gick parallellt i uläge med alla antenner, periskop och snorkeln uppe. Sedan for det några minsvepare runt oss och släppte skarpa sjunkbomber mellan ubåtarna. Det var spännande. Dessutom så kom en minsvepare lite för nära oss så glas sprack i mätare, lite läckage från en ventil gjorde att det sprutade vatten i manöverrum och alla som satt på stolar, t.ex. jag i radiohytten, for i golvet. Då skällde chefen (Ossian Sönnergren) på minsveparen rätt så hårt.

Under vintern -75—76 frös det på och blev en väldigt sträng vinter så vi var tvungna att flytta oss från Berga till Karlskrona. Men det dröjde inte länge innan vi fick gå till Göteborg som var den enda isfria hamnen då.
När vi låg i Göteborg låg vi på nya varvet men var ute på en del övningar, t.ex. en gång till Lysekil.
När vi skulle gå därifrån så stormade det så att det gick hög sjö.
T.o.m. fiskarna i hamnen undrade varför vi skulle gå ut, vi hade en plan att gå tillbaks till Göteborg men de erfarna fiskarna tyckte vi var knäppa som gick ut i sådan sjögång.
När vi passerat de öar utanför Lysekil som skyddade hamnen från den värsta sjögången så rullade det på så att all personal utom en fick gå ner från tornet. Den som var kvar var en officer (kommer inte ihåg vem) iklädd utstigningsdräkt. Älvsborg var med ute och en kille som jag träffade senare i mitt nuvarande yrke sade att ubåten rullade så att man såg inte tornet. Det låg ner under sjön och kom upp, lade sig ner på andra sidan, försvann i vågorna och så var det. Under tiden satt officern i tornet och sjöng sjömansvisor för full hals medans flera av oss andra satt nere i båten och spydde.
Man kunde se på krängningsmätarna att vi rullade 70 grader från lodlinjen så batterier läckte och efteråt fick det saneras.
Det beslutades att vi skulle gå in i närmsta skydd och förtöja långsides vid Älvsborg. Vi försökte men trossarna brast så vi fick ta en inomskärstur ner till Göteborg. Detta var en resa.

I maj -76 åkte vi med Delfinen (om jag kommer ihåg rätt) till Lübeck på ett flottbesök tillsammans med Draken, Sjöormen och vårt förläggningsfartyg då, Älvsborg.
Det var en trevlig resa, Mattias Hallén som var en av de trevligaste officerarna putsade kortvågsantennen så att den glänste när vi kom ner. Det finns bild på det.
Resan ner gick i fint väder och det fanns tid för solbad på däck.
Det finns två gruppbilder på Ubåtsklubbens hemsida från Lübecks hamn. En har Ola Fransson lagt in och en har jag lagt in tidigare.

Våren -76 var vi på bröllop. Vi gick in till Stockholm och var med och hyllade Kung Karl Gustav när han gifte sig med Silvia. Detta var kul. Vi var på Skansen på kvällen och dansade. Full fart var det.
En gång, inför ett finbesök från en hög chef (troligen chefen för Kustflottan), så var vi på en övning och då torpedkillarna vevade in en torped så gick den igång inne i torpedrum (jag tror det var på Springaren).

Jag var precis då på väg genom luckan in till torpedrum och hörde att torpeden satte igång. Då backade jag snabbt in i manöverrum och slog igen luckan efter mig. Torpeden gick distansen ut och eftersom det var vatten, tryckluft och fotogen som sprutade bakåt så blev det oerhört smutsigt i båten. De som var i torpedrummet såg ut som de blivit sprutmålade med blanksvart färg.
Vi fick städa båten i tre dagar i skift dygnet runt inför finbesöket men båten blev aldrig mer helt ren.

Ett par gånger var vi och testade krigsförtöjningsplatser, t.ex. en gång utanför Norrtälje. När vi testat frågande chefen om vi ville gå hem igen eller om vi ville gå in till Norrtälje och övernatta där.
Så klart röstade vi för Norrtälje, vi hade kul.
En gång hade vi skeppsafton ute på en ö och då hade vi en barkass med besättning med oss som tog oss iland.
Iland så var det grillparty, sång och musik samt en del bira. Efter ett tag när vi hade blivit i form hade befälen prickskyttetävling på ölburkar med sina tjänstepistoler.

Jag kommer inte ihåg allt nu men kanske det dyker upp något mer senare. Då skriver jag lite om det då.
Min muck kändes en hel del då jag trivdes väldigt bra men så är det.

Här kommer lite mera incidenter
Vi låg i Karlskrona då och då, bl.a. med provturer med Nordkaparen och övningar i Hanöbukten. Vi två tillfällen hände det saker som jag kommer ihåg.
En gång när vi låg i uläge hörde vi en båt komma mot oss och det var en ubåt eftersom vi inte heller såg något på ytan. Den plottades och vi låg på kollisionskurs med den och den identifierades till att troligen vara en polack.
Vi låg tyst och lyssnade utan att röja oss men då den kom rakt emot oss och vi inte kunde riskera en olycka så beordrade chefen en nöduppstigning så vi blåste tankarna och steg till ytan så fort vi kunde. Polacken for rakt under oss och försvann. Han hörde säkert vår blåsning.

En annan gång i Hanöbukten när vi låg med periskop uppe så såg man en torpedbåt (Spica) komma emot oss. Den hade antagligen lite dålig koll på var vi befann oss och när den kom emot oss hissade vi också någon annan mast (kommer inte ihåg riktigt).
Det slutade med att vi blev tvungna att dyka för att undvika en rammning men vi hann inte ner utan Spicabåten körde över oss precis framför tornet över däck. Det var nära.

En annan gång utanför Hårsfjärden när vi gick avmagnetiseringsbanan i uläge (som vi gjorde då och då) så gick vi på grund. Då det inte gick att få upp ubåten direkt och vi hade antagligen hamnat lite utanför banan så kunde vi efteråt konstatera på det skrivande ekolodet att vi hade studsat mot botten över 20 ggr. Efter detta gick vi till Musköbasen för kontroll.

Hälsningar
Lars-Inge

Första fartygschef på Nordkaparen

Karl Petter Bäckström
Karl Petter föddes 10 februari 1923. Började sin anställning som 19-åring i flottan. Efter genomgången furirsskola gick han den ”långa vägen” via försvarets läroverk och blev färdig officer 1951.
Som ung officer tjänstgjorde han bland annat på pansarskeppet Drottning Victoria som manöverofficer och därefter en långresa med flygplanskryssaren Gotland.
Tjänstgjorde efter sin ubåtsutbildning under flera år som ubåtsofficer i olika ubåtar och befattningar fram till 1955. Efter kaptensutbildning följde flera år som fartygschef på olika ubåtar under provturer vid Kockums i Malmö bland annat på Nordkaparen som nu ligger som museiubåt vid Göteborgs Maritima Centrum.
Fortsatt karriär vid Kungliga Marinmaterielförvaltningen efter två års studier på tekniska högskolan i Stockholm. Som avdelningsdirektör vid Förenade Fabriksverken deltog han bland annat i en samarbetsgrupp för utveckling av målsökare till vår första väteperoxid torped.
Bor sedan 1976 i Västmanland men var så sent som 2004 och besökte sin gamla båt Nordkaparen och vännerna i Västkustens Ubåtsklubb. I samband med besöket överlämnade Karl-Petter det första befälstecknet som hissades på Nordkaparen vid premiärturen vid Kockums cirka 44 år tidigare.

Tore och Sälen

Gösta Sundin berättar

Sex år med Kungliga Flottan
Varför valde jag att bli yrkesmilitär? Orsakerna var två. Eftersom det inte skulle bli fler storkrig i Europa beslöt Sveriges riksdag 1925 att bara halva årsklassen av de värnpliktiga skulle utbildas i fredstid. Den andra halvan samlades i den s.k. ersättningsreserven, så även jag. När andra världskriget bröt ut 1939 stod Sverige med 8 årsklasser av sitt bästa soldatmaterial, där endast hälften hade utbildning.
Den andra orsaken var den stora arbetslösheten, särskilt i skogslänen. De enda jobb som stod till buds var lite timmerhuggning vintertid samt några veckor som daglönare hos bönderna under sommarhalvåret. En daglönare fick 2 kronor om dagen samt lite halvdålig mat. Det var t.ex. inte självklart att det skulle vara smör på brödet, trots att detta producerades på gården.
Den 1 sept. 1939 var jag sysselsatt med kolvedshuggning någon halvmil från byn. När jag kom hem på kvällen hade min mor hört i radion att Tyskland anfallit Polen. Hon begrep förstås att både jag och min styvfar skulle komma att kallas in till landets försvar. Söndagen den 3 sept. 1939 talade Sveriges statsminister, socialdemokraten Per Albin Hansson, i radio till svenska folket och förklarade att ”Sveriges försvar är gott”. Det var nog den största lögn som någon politiker kommit med, även om dagens politiker inte precis vansläktats. Sveriges försvar var inte gott, det var inte ens dåligt, det var uselt. Detta framkom när man kunde läsa i pressen att en del inkallade inte kunde få en uniform utan fick nöja sig med de egna kläderna, prydd med en blågul armbindel. Andra fick sändas hem då inte ens gevär fanns till förfogande.
Själv hade jag funderat på att söka anställning i det militära för att få ett fast jobb. Närmast till buds var förstås det förband jag placerats i vid min mönstring, I 5, Jämtlands fältjägarregemente i Östersund. Av en tillfällighet fick jag i min hand en stockholmstidning, där Kungl. flottan, den hette så innan den blev socialiserad, annonserade att de skulle anställa 120 man den 1 november 1939. Man kunde välja på olika yrkesgrenar och flera av dem kunde leda till kunskaper, som underlättade en civil anställning. Det lät intressant, och jag rekvirerade upplysningsmateriel, som beskrev de olika yrkena.
Jag sökte anställning som eldledningsmatros och kompletterade min ansökan med de handlingar som erfordrades, nämligen avgångsbetyg från folkskolan, intyg från länsman att jag var ostraffad samt åldersbetyg från prästen i min församling. Sedan var det bara att vänta. I mitten av oktober fick jag brev från flottan att jag skulle inställa mig på Skeppsholmen sista måndagen i okt. för prov samt läkarundersökning. I brevet fanns även en enkel järnvägsbiljett till Stockholm. Der var så bestämt, att den som blev antagen men inte ville skriva under anställningskontraktet, själv fick betala sin hemresa. Glad i hågen och med biljett och 6 kronor kontant på fickan klev jag på tåget och begav mig ut i världen. Jag hade en moster i Stockholm, gift med en flaggmaskinist i flottan, och hon mötte mig på Stockholm C. Efter att ha tillbringat natten hos dem tog jag nästa dag spårvagnen till Skeppsholmen med flottans högkvarter i Stockholm. Vi aspiranter som inte bodde i Stockholm inkvarterades i kasern 2. Så förflöt veckan med olika prov samt läkarundersökning.
Flottan skulle utbilda ett antal radiotelegrafister. Dessa skulle ha avlagt realexamen, men det visade sig att man fått för litet antal sökande till denna utbildning. Några av oss andra blev tillfrågade om vi ville göra ett radioprov. Jag accepterade och provet blev lyckat. Efteråt tillfrågades jag om jag ville försöka bli radioman. Normalt var kontraktstiden 4 år, men eftersom utbildning till radioman tog så lång tid, 1 år, måste man acceptera att skriva på för 5 år. Jag accepterade utan tvekan. Flottan hade fått 120 nya rekryter, ”kaniner”, den lägst stående mänskliga varelsen som kunde tänkas. Min civila status försvann och jag var nu 3 klass sjöman vid 2:a matroskompaniet nummer 673. Den kontanta lönen var 50 kronor i månaden. Vi fick ut 35 kronor medan 15 sattes undan och sparades till den dag vi fick avsked. Det samlade beloppet kallades ”kommissarvet”.
Vår utbildning påbörjades och första veckan gick åt till att lära oss hela försvarets gradbeteckningar samt att göra ordentlig honnör. Det förelåg hälsningsplikt på alla från och med underofficer. Efter en vecka var vi mogna att släppas ut på gatorna i Stockholm, dock inte vi som bodde i kasern 2. Det hade utbrutit någon smittsam sjukdom där och vi fick stanna på Skeppsholmen ytterligare en vecka. Under utbildningsåret hade vi permission varje kväll mellan kl. 1700-2300. Vår viktigaste bok var rekrytundervisningen, ”kaninbibeln”. Vi blivande radiomän tillbringade förstås mycken tid på radioskolan, belägen inne på örlogsvarvet. Vintern 1940 blev en av de kallaste på många år. Stora inkallelser gjorde att vi rekryter snart sparkades ut från kasern 2 och fick först flytta in i det gamla uttjänta pansarskeppet Göta, som låg förtöjt vid kasern 3. Där fick vi för första gången lära oss att ”slingra en koj”, knyta fast de tampar som gjorde att kojens tre delar hängde ihop. Jag var förlagd i däcksplanet och dörrarna var inte allt för täta och det hände att snö tog sig in bland oss som kojade där. Efter någon månad fick vi flytta igen. Flottan hade hyrt in sig på Djurgården i Liljevalchs konsthall. I en stor sal satte man in 120 sängar så hela rekrytskolan fick plats. För att komma till Djurgården hade man lagt ut en pontonbro från Östra brobänken på Skeppsholmen. Fram på vårsidan fick vi blivande radiomän återigen flytta in i kasern 2.
 
Den 8 april 1940 på kvällen hade jag hälsat på bekanta och var på väg till Skeppsholmen. Vid brofästet utanför Nationalmuseet gick en dubbelpost med påsatta bajonetter på karbinerna och fyllda patrongördlar. Ingen kunde tala om vad som stod på. Uppkommen på logementet såg jag att varje säng var utrustad på samma sätt. Förklaringen kom nästa morgon den 9 april. Tyskland hade angripit Danmark och Norge. Danmark föll på 4 timmar, medan Norge kämpade ett par månader. Man kan gott påstå att paniken var nära. Det blev snabbutbildning på kulsprutegevär och handgranater, de senare av den gamla typen med träskaft. Dagen efter sattes jag och en kamrat ut med båt till Fjäderholmarna, där flottan hade ett ammunitionsförråd. Vi var fullt utrustade med skarp ammunition och handgranater. Jag kan inte minnas att vi fått några instruktioner, men vi begrep ju att det inte gällde att möta ett tyskt anfall utan förhindra sabotage. Det ryktades att ett antal försök till sabotage gjorts i Stockholm, bland annat hade en motorbåt försökt ta sig in på örlogsvarvet. Jag och min kamrat vankade av och an på Fjäderholmarna hela dagen. Ingen avlösning och ingen mat syntes till.
Först vid klockan 2000 kom en båt och hämtade oss. Våra kolleger i radioskolan hade varit sysselsatta med andra uppdrag och så småningom saknat oss och slagit larm. Någon invasion kom inte och allt återgick till det normala. En kort tid hade vi mörkläggning. De enda som hade olägenhet av detta var killar som var ute på stan under kvällstid för att ordna ihop det med flickor. Ingen kunde ju se hur motparten såg ut förrän man kom in och kunde tända ljuset. Det blev säkert både positiva och negativa överraskningar.
Gröna Lund öppnade som vanligt och Bellmansspelen skulle gå av stapeln. Arrangörerna förhörde sig på Skeppsholmen om man kunde tänka sig att ställa upp med en båt och några mannar för att öppningsdagen transportera huvudpersonerna Bellman och Ulla Winblad samt havsguden Neptun från Djurgårdsbrunns värdshus till Djurgårdsbron. Jodå, det gick bra.. Tio man, en av dem jag själv, ställde frivilligt upp och under befäl av en korpral hämtade vi ut en tiohuggare (5 par åror) på örlogsvarvet och tränade en dag för att rodden skulle stämma. På bestämd dag hämtade vi våra passagerare. Havsguden, Evert Taube, hade förstås en treudd. Färden gick bra tills vi närmade oss Djurgårdsbron, då Taube fick för sig att han, som varande gud, skulle ta befälet. Han reste sig upp i båten, men eftersom han var fulltankad var inte balansen den bästa och han var nära att gå överbord. Hade inte vår korpral fått tag i byxbaken på Evert hade vi fått ägna oss åt sjöräddning i stället för rodd. Vi kom ordentligt fram till bron, där våra passagerare flyttade över till en öppen, hästdragen, landå för vidare transport till Gröna Lund. Vi roddare fick vardera ett arvode om 5 kronor samt fritt inträde till Gröna Lund. Ett trevligt minne för oss.
Tysklands angrepp på Danmark och Norge resulterade i att svenska folket verkligen vaknade upp, och insåg att detta även kunde inträffa i vårt land. De ansvariga satte igång med olika aktiviteter för att stärka fysiken. Är det någon som kommer ihåg Riksmarschen? Det gällde att gå ett antal kilometer, antalet har jag glömt, och varje gång noterades detta. Alla som kunde gå ställde upp, och det tävlades mellan stadsdelarna om vilka som hade flest poäng. Allmän tjänsteplikt infördes för ungdomar mellan 15 och 20 år. Pojkarna arbetade i skogen eller på torvmossar. Över stora delar av Sverige utanför tätorterna byggdes höga torn av trä. Därifrån övervakades det svenska luftrummet och unga flickor rapporterade all flygverksamhet till luftskyddscentraler. Flickorna fick förstås ”smeknamnet” tornsvalor.
På Svenska Flaggans Dag 1940 skulle omvärlden få bevis på att Sverige kunde försvara sig. Alla militära och civila förband och grupper skulle samlas på Stockholms stadion. Stockholms örlogsstation skulle ha en paradtrupp om 40 man plus fanbärare och fanvakt. Det var närmast slagsmål om att få tillhöra truppen. All uttagning skedde på fritid och slutligen var vi 40 man som skulle trimmas för att göra ett bra intryck. Chef för truppen skulle vara skolchefen kapten Jarl Hamilton, en mycket strong militär. Efter några veckors träning var vi färdiga att inspekteras av Hamilton. I våra sjösäckar ingick en speciell sommarmössa, en monstruös skapelse som måste ha konstruerats av en bakfull mariningenjör en måndag efter en väl genomfestad veckoända.
Mösskullen var minst dubbel så hög som på den vanliga mössan och spändes ut av kluven rotting. Någon spefågel i truppen hade kommit på tanken att vi inför inspektionen av skolchefen skulle ikläda oss dessa sommarmössor. Hamilton kom och paradtruppen lämnades av till honom av vår talesman. Hamilton stirrade på oss en lång stund och utbrast: ”Vad i helvete är det ni har på huvudet?, ni ser ju ut som kockar hela truppen”. Talesmannen stod i givakt och svarade: ”Kapten, det vi har på huvudet är den sommarmössa som ingår i sjösäcken, och eftersom vi skall deltaga i den förnämsta högtidsdag landet har antog vi att vi skulle vara reglementsenligt uniformerade”. Hamilton funderade ett tag ”.men ni har väl egna mössor?” Jo det hade vi förstås, ”så där kan ni ju inte se ut, ni tar egna mössor och om någon inte har en mössa ser han till att skaffa en”.
Den 6 juni bjöd på ett strålande sommarväder med drygt 30 grader plus. Vi avtågade från Skeppsholmen och skulle
marschera via Blasieholmen och Nybroplan till Stockholms stadion. Kommen ett stycke på Nybrogatan kommenderade Hamilton plötsligt ”avdelning halt” och gick hastigt mot vänster gångbana.
 
Vi fick inte vrida på huvudet, men eftersom jag gick längst till vänster i ledet kunde jag se vad som utspelades. Hamilton hade upptäckt en värnpliktig från flottan som inte gjorde honnör för fanan, ett brott som närmast krävde dödsstraff. Jag trodde att Hamilton skulle spetsa beväringsmannen på svärdet, men beordrade honom att omedelbart anmäla sig i högvakten på Skeppsholmen. Vi fortsatte vår marsch och tågade som första trupp in på Stockholms stadion. SF-journalen filmade och hela inmarschen tog en timme. När alla var på plats stod det 10.000 personer inne på planen. Stadion var fullsatt och hela kungl. familjen satt på hedersläktaren. Oss gick det ingen nöd på, men en del trupper från armen var iklädda långa kappor och stålhjälmar. Det kunde bara sluta på ett sätt. Det hände flera gånger att någon knekt svimmade och störtade omkull. Vid avmarschen var flottan sista trupp som tågade ut. Vi hade då stått stilla i cirka 3 timmar. Återkomna till Skeppsholmen bjöds truppen på extraförplägnad, och det hade vi gjort oss förtjänta av.
Radioskolan avslutades med signalskola ute på Hårsfjärden med förläggning på Märsgarn. Ett par dygn sändes vi ut med en ubåt för att testas om vi dög till radiomän i ubåtstjänst, vilket var frivilligt. Jag var ute ett par dygn med den relativt nya ubåten Sjölejonet.
Efter signalskolan befordrades vi till 2:a klass sjömän och fick ett skolstreck som skulle sys fast på vänster ärm Vi var inte längre kaniner.
Det var med spänning vi tog del av listan för sjökommenderingar. Vid mitt namn stod ubåten Hajen. Denna ubåt ingick i Göteborgseskadern med bas på Nya Varvet i Göteborg. Hajendivisionen bestod av ubåtarna Hajen, Sälen och Valrossen. Fartygschefen (FC) var tillika divisionschef (DC). Jag tog tåget till Göteborg och letade mig fram till Järntorget, där jag frågade en ”kålle” vilken linje jag skulle ta för att komma till Nya Varvet. ”Du ska la ta en blå vagn” sa han. Jag tackade för upplysningen och tittade på spårvagnarna. De var blåa allesammans. Sen begrep jag att det var skyltarna jag skulle titta på. Varje linje hade sin egen färg. Jag kom lyckligt fram till Nya Varvet och anmälde mig på expeditionen och skrevs in i besättningen med skeppsnummer 9.
Radiomännen på ubåtarna hade skeppsnumren 8-9. Hajen låg och väntade på att komma in på varvet för att undergå reparationer. Varven var överhopade med arbete och väntetiden kunde bli lång. Vintern 1941 blev lika sträng som den föregående och när vi äntligen var klara för att gå ut hade Göta älv frusit igen. Vintern upptogs med att hålla en ränna runt ubåten isfri så att bränsletankarna inte frös. Detta jobb samt expeditionstjänst var inte särskilt ansträngande. Besättningens kondition hölls uppe med långa vandringar i bergen söder om Göteborg. Julen 1941 tillbringade jag på Nya varvet, men fick permission över nyår. Veckan före påsk 1941 var äntligen Göta älv isfri och vi kunde kasta loss för att göra en tur till Marstrand. Min förste radioman var utlånad till Göteborgs stads isbrytare och jag fick ensam svara för radiotjänsten. Radiosändaren ombord i Hajen var en ombyggd gnistsändare med en mycket dov ton. Under denna resa fick jag ta emot mitt första meddelande i tjänsten, i uläge, vilket var mycket ovanligt. Man kunde inte använda sändaren men ta emot på långvåg om man inte låg för djupt.
Besättningen skulle övas i fri uppstigning om ubåten sjönk. Göteborg hade ingen övningstank för detta ändamål utan när vi skulle träna kördes vi till Renströmska badet, där vi fick sitta på bassängens botten och andas i våra gamla Davisapparater. Den 18 april 1941 lämnade jag Hajen och åkte tillbaka till Skeppsholmen.
Den 15 maj 1941 mönstrade jag på motortorpedbåten T 12. Flottan hade tidigare haft motortorpedbåtar och inköpte 1940 4 stycken båtar typ MAS från Italien samt 2 stycken typ Voster från Storbritannien. Italienarna var mindre och drevs med två flygmotorer om vardera 16oo hästkrafter vilket gav en maxfart över 50 knop. De fick beteckningen T 11-14. Båtarna hade inga torpedtuber utan torpeden vilade på en vagn, som i sin tur vid skott rörde sig mot fartygssidan. I det yttersta läget släppte det stålband som höll torpeden och den föll i vattnet och fortsatte mot målet med egen fart. Detta var i teorin men i verkligheten var konstruktionen känslig som primadonnor och det tog T 12 tre försök innan vi lyckades fälla en torped. Tredje gången gick allt perfekt. Torpeden hoppade i vattnet och sjönk omedelbart till botten. Man hade glömt att ta bort låset på propellrarna. De engelska båtarna fick beteckningen T 2-3. De var större än italienarna och hade riktiga torpedtuber.
Besättningen på T 12 bestod av 7 man. Chef var en ung rosenkindad fänrik som givetvis kallades Putte av besättningen, men bara när han var utom hörhåll. Styrmannen var underofficer av andra graden och rorgängare, en signalman, en artillerist som skötte en 12,7 mm kulspruta, en radioman, en underofficer som maskinist och en motoreldare. Min radiohytt låg för om styrhytten och utgjorde en smal korridor tvärs över båten. När jag satt i min stol stötte knäna emot förliga skottet. Framför detta fanns bara två stora bensintankar om vardera 1000 liter flygbensin. Stanken var otrolig och hade jag vistats där mer än en timme hade jag troligen svimmat av. Radiostationen var en kombinerad sändare/mottagare och satt fastskruvad på förliga skottet. Jag skötte radiopassningen med hörtelefon och stod i styrhytten. Det vara bara när sändaren skulle användas som jag fick krypa ner i min hytt.
  
Chef på T 14 var HKH prins Bertil. Han var kontrollant vid byggandet av de svenska motortorpedbåtarna på Kockums i Malmö och därför inte så ofta på divisionen. Berra var en fin kille utan later. Jag minns att han hade divisionens mest urblekta overall.
Torpedbåtsdivisionen tillhörde kustflottan men var baserad i Nynäshamn. Befälet var inkvarterade i villor medan besättningarna vistades på Folkets Hus, där man lagt masonit på dansgolvet och placerat ut sängar. Maten kom upp med hiss från köket
En av de första dagarna i Nynäshamn kom ett tyskt marinplan på några hundra meters höjd och gjorde ett svep över staden. Vår artillerist greps av krigslust och ryade ”chefen jag skjuter”. Det avstyrdes förstås, man fick inte skjuta hur som helst. Först skulle det skjutas varningsskott ett par omgångar innan verkningseld fick förekomma. Då var planet redan hemma. Senare ändrades reglerna och under andra världskriget sköt det svenska försvaret ned ett antal plan. Jag har sett uppgifter om att det skulle röra sig om 40 plan, de flesta tyska.
Vad var det intressanta i Nynäshamn? Jag tror att man fotograferade Nynäs anläggning där man bland annat tillverkade flygbensin. Anfallet mot Sovjetunionen kom bara någon månad senare.
Midsommaren 1941 fick hälften av besättningarna permission i 4 dagar. De som hade längre hem än 60 mil fick 2 extra resdagar. Jag tillhörde de lyckliga, trodde jag, som fick resdagar. Efter mera än ett dygns resa med två tågbyten kom jag hem till Jämtland på lördagsmorgonen. Sedan sov jag hela dagen. På kvällen var jag ute ett par timmar för att träffa kamrater. Söndagen den 22 juni 1941 klockan 1300 meddelade radion att all militär personal omedelbart skulle återvända till sina förband. Vad hade inträffat? Hitler hade hoppat på sin kompis Stalin. Det blev att ta första tåg tillbaka till Nynäshamn. Efter tågbyte i Ånge kom jag på Stockholmståget. Det var ett långt tåg men jag såg inte mera än 3 civila personer ombord, resten var militärer av alla vapenslag. Man satt eller låg överallt. Jag har aldrig sett så många berusade personer som på detta tåg. Alla hade förstås tagit ut ”midsommarglädjen” men inte hunnit smaka på den. Det var åtskilliga i min vagn som inte klarade av att byta tåg för att komma till sin tjänstgöringsort. Jag återkom midsommaraftonen till Nynäshamn. Då hade kvarvarande besättningar arbetat hela dygnet med att skifta över stridskonerna till torpederna. Det blev inget anfall mot Sverige och allt återgick till den vanliga tjänsten. På sensommaren skulle T 12 tillsammans med DC på T3 öva skärgårdsnavigering. Vi gick i var sin militärled utom synhåll för varandra. Som vanligt stod jag i styrhytten med hörlurarna på. Plötsligt såg jag sjön bryta över ett grund rakt föröver. Jag hann bara hugga tag i ett stag innan T 12 tog ett skutt rakt över grundet. Det nästa jag såg var styrmannens skosulor när han var på väg upp på däck. själv stod jag tjudrad som en get vid ett vattenhål i väntan på tigern. Jag fick av mig lurarna och klev upp på däcket. T 12 var ett bedrövligt skick. Nästan hela akterspegeln var borta och hon hade ytterligare skador på skrovet. Propelleraxlarna gjorde tjusiga ovaler och de flesta bladen var borta på propellrarna. De drog i alla fall så mycket att vi kunde sätta T 12 på land på Gräsö. Radion var oskadad och jag fick sätta mig i förbindelse med DC och anmäla vår situation.
Det bestämdes att vi skulle täta de värsta skrovskadorna så att båten kunde bogseras till ett civilt varv på Lidingö. Där togs hon genast upp slipen och all utrustning togs in i en liten stuga på varvsområdet. De båda yngsta ombord, jag och motormannen, skulle bo i stugan och bevaka materielen. Styrmannen blev tillfällig FC, vilket passade honom utmärkt då han höll på att bygga ett hus. Han kom ut ett par gånger för att kolla läget. Vi två kvarvarande fick äta i en villa i närheten. Under vår vistelse på Lidingö inträffade den svåra olyckan vid Märsgarn då jagarna Klas Horn, Klas Uggla och Göteborg exploderade och sjönk med en förlust av 33 man. Vi återbördades till Nynäshamn och den 9 september mönstrades alla besättningar av och torpedbåtarna lades upp.
24 okt. 1941 mönstrade jag ombord på pansarskeppet Äran för att genomgå underbefälsutbildning. I fredstid gjordes detta alltid i land, men under kriget fick man kombinera utbildningen med vanlig tjänstgöring. Ombord i Äran var undervisningen mycket dåligt organiserad och vi elever fick i stort sett sköta oss själva omedelbart efter att jag kommit ombord gick Äran, som var flaggskepp i Stockholmseskader, till sjöss för övningar. Jag insjuknade i halsböld och låg i sjukhytten under tre dygn med mycket hög feber. När vi åter fick landkänning kördes jag i ambulans till Karolinska i Stockholm. Efter ett dygn var jag kurerad och återvände ombord. Vid luciatiden gick vi mot Stockholm och efter bunkring förtöjde vi vid Kastellholmen, där vi sedan låg hela vintern 1942. Det bästa var att vi fick sjöavlöning hela tiden. Underbefälsutbildningen avslutades med signalskola på Märsgarn.
Den 9 april 1942 mönstrade jag av Äran och dagen efter hamnade jag på förbindelsefartyget Marieholm. Hon hade inhyrts till flottan och kallades först förbindelsefartyg 73, men inköptes till flottan och återfick sitt gamla namn. Marieholm låg vid Märsgarn och fungerade som förbindelsefartyg för hela kustflottan. I stället för att varje fartyg skulle ha radiopassning lämnade man över sin signal till Marieholm. Två man, furir och en andraklassare tjänstgjorde samtidigt. Furiren skötte kortvågen medan andraklassaren skötte ultrakortvågen, som mest sysslade med förbindelsen till luftbevakningscentralerna.
Sommaren 1942 var den tid då flottan kom närmast kriget. Efter Tysklands angrepp på Sovjet såg Finland sin chans till revansch för det förlorade vinterkriget och förenade sig med Tyskland. Den ryska Östersjöflottan hade sin bas längst inne i finska viken i Kronstadt. Tyskland och Finland lade en kraftig minspärr mellan Estland och Finland och därmed var den ryska flottan instängd.

 

Den ryska Östersjöflottan hade sin bas längst inne i finska viken i Kronstadt. Tyskland och Finland lade en kraftig minspärr mellan Estland och Finland och därmed var den ryska flottan instängd.
 Man misstänkte emellertid att ryska ubåtar kunde ta sig genom spärren, vilket även den svenska flotten gjorde. Man sände ut Ulvendivisionen för att göra observationer. På dagarna låg de svenska ubåtarna på botten men så snart det mörknade gick man upp till ytan. Man kunde då konstatera att ryska ubåtar tog sig genom minspärren. Bevis för detta fick man sommaren 1942, då ryska ubåtar sänkte minst två svenska malmfartyg på svenskt vatten. Svenska jagare och vedettbåtar fick fälla skarpladdade sjunkbomber mot ryssarna. Huruvida någon ubåt sänktes är inte känt.
Den 30 okt. 1942 lämnade jag Marieholm och mönstrade ombord i tendern Sökaren, där jag blev ensam radioman. Vid första världskrigets utbrott hade bönderna i Sverige startat en insamling för att bygga ett stort svensk pansarskepp, som fick namnet Sverige. Det samlades in drygt 15 miljoner kronor och pengarna räckte både till pansarskeppet och byggandet av tre stycken tendrar, ett slags större bogserbåtar, som fick namnen Sökaren, Sveparen och Sprängaren. Tendrarna tillhörde trängfartygen och användes till många ändamål. Vi gick med torpeder och minor, vintertid med permittenter då ordinarie båt inte klarade isen, vi bogserade mål under skjutskolorna när stridsfartygen skulle träna upp sin skjutskicklighet. Jobbet var inte särskilt amoröst men mycket nyttigt. Jag hade min brits eller koj som vi sade längst förut i mässen. Den var placerad tvärskepps vilket var bekvämt och bra så länge det inte rullade. Nu var det så att tendrarna nästan rullade när vi låg vid kaj. Detta gjorde att så fort jag skulle försöka sova till sjöss antingen stod jag rakt upp eller låg med fötterna längst upp. Men man lärde sig att sova även på detta sätt. Som ensam radioman behövde jag bara passa radion på bestämda tider, men när skjutskolorna höll på som mest blev det mycket långa pass. Chefen ombord, en flaggstyrman, bestämde då att jag inte behövde passa de vanliga tiderna. Skulle Sökaren anropas så blev jag väckt, men jag kan inte minnas att detta inträffade. Min kommendering på Sökaren blev den längsta sammanhängande på något av mina fartyg, nämligen 11 månader. Under min tid på Sökaren utnämndes jag till furir.
Den 24 sept. 1943 lämnade jag Sökaren för att flytta över till den gamla jagaren Vidar, tillhörande Stockholmseskadern. Hon låg då vid Gräddö och användes för patrullering längs ostkusten. Vidar var en av fyra jagare från första världskriget som fortfarande var i tjänst. Vidar och Hugin tillhörde Stockholms örlogsstation och Ragnar och Sigurd gjorde tjänst i Karlskrona. De var helt omoderna med sina 4 skorstenar eller som belackarna sade ”två par stövelskaft”, men var oerhört stryktåliga och gjorde tjänst under hela andra världskriget.
Besättningen Sökaren
Den 25 nov. 1943 uppfångade svenska radiostationer nödsignaler från tyska ångaren Casablanca, som meddelade att fartyget råkat i sjönöd och sjunkit. Livbåtarna hade förstörts, men besättningen försökte rädda sig på livflottar. Marinen larmades och jourjagaren Norrköping från kustflottan och Vidar från Stockholmseskadern sändes ut till assistans. Det rådde mycket hårt väder. Norrköping nådde först fram och när vi kom höll man på att rädda två män på en flotte. Chefen lade Vidar längs vågorna i lovart, förmodligen för att dämpa ned sjögången för flotten. Jag trodde ett tag att Vidar skulle ta in vatten genom skorstenarna. Följden blev att våra radiomottagare, som var fastskruvade vid bordet på gummifötter, slets loss och krossades. Vi hade inte en chans att hålla fast dem. Flygspaning hade sänts ut och meddelade Norrköping att man siktat en livbåt och en flotte utan synliga människor. Strax därefter meddelades att man siktat ytterligare en flotte med skeppsbrutna ombord. Norrköping styrde mot denna position och med ledning från flygplanet kom man fram till flotten. Då hade alla ombord utom en man spolats överbord. Furir Braun hoppade ned på flotten och slog en lina om den skeppsbrutne, som halades ombord i Norrköping.
Flygplanet meddelade att ytterligare en flotte siktats med två personer ombord. Norrköping gick mot denna flotte, som låg så nära skären att det fanns risk för grundstötning. De skeppsbrutna orkade inte själv ta sig upp på jagaren men gjorde ett försök att kasta sig mot Norrköping för att hugga tag i de uthängda änternäten varvid en av dem sveptes under jagaren och drunknade. Furir Braun och fartygsläkaren Troell hoppade ned på flotten för att rädda den kvarvarande. För sina insatser fick jagaren Norrköping sitt namn på Bragdkannan medan Braun och Troell fick medaljen för berömliga gärningar. Som förste radioman på Vidar fick jag skulden för den förstörda radiomaterielen vilket givetvis påverkade mitt tjänstgöringsbetyg vid avmönstringen. Den 4 februari 1944 flyttade hela besättningen över till systerfartyget Hugin
Den 14 februari 1944 lämnade jag Hugin utan saknad för att resa till Malmö och svara för radion på den under byggnad varande ubåten U 4. Den radioman som först kommenderats dit hade insjuknat och jag skulle ersätta honom. Första natten i Malmö tillbringade jag i Hamnmästarbostället, en villa som flottan disponerade. Påföljande dag flyttade jag in till mina kommande skeppskamrater som bodde på hotell Örnen på Västergatan. Frukost och middag åt vi på Bäckströms pensionat på Södergatan, medan lunchen kördes ut till Kockums, där vi disponerade ett rum. Mitt arbete bestod i att skriva ut tjänstgöringsuppgifter för varje man ombord samt hämta och lämna post.  
*
 
Efter någon vecka i Malmö nämnde en av kompisarna att marinlottaavdelningen drev ett mycket trevligt örlogshem, beläget i hörnet Skeppsbron-Jörgen Kochsgatan. Där kunde man läsa hembygdens tidningar, spela pingis och köpa kaffe med hembakat bröd för en billig peng. Den 21 februari 1944 klev jag för första gången in på örlogshemmet. Innan jag hunnit stänga dörren bakom mig hade jag fått syn på en lång lotta med en kaffebricka i handen. Hon var, för att använda Evert Taubes ord, ”den vackraste jag dittills hade sett”. I dag är hon fortfarande, efter att ha fyllt 81 och varit gift 57 år, den vackraste jag hittills har sett. Nåväl, juvelen hade hittats, nu gällde det att få kontakt. Jag beställde kaffe och tog en tidning för att läsa, men sanningen att säga fattade jag inte mycket av innehållet. Jag tittade mest på den snygga lottan. Den kvällen skulle det visas film på örlogshemmet. Man hade ställt upp två rader stolar längs väggen och jag tog ytterplats. Plötsligt såg jag ”min” lotta stå bredvid mig. Jag reste förstås på mig och erbjöd henne min plats. Hon avböjde och förklarade vänligt att stolarna var avsedda för oss utslitna sjömän, lottorna fick inte sitta. Hon skulle bara ha vetat att det slit som U 4:ans besättning utsattes för tilldrog sig på dansgolven i Amiralen och Arena. Nu var det så lyckligt att den kompis som gett mig tipset om örlogshemmet redan hade ordnat kontakt med en annan av lottorna. Hon och den snygga lottan bodde nära varandra och det föll sig naturligt att vi eskorterade damerna hem efter avslutad tjänstgöring. Jag fick då veta att ”min” lotta hette Inga Sjögren. Vi fyra trivdes tillsammans och det blev en vana att följa dem hem. När U 4 lämnade Malmö på påskdagen 1944 visste Inga och jag att vi måste hålla kontakten. Tiderna var ju osäkra och kriget pågick. Telefon och brev fick ersätta den personliga samvaron. Det var så välordnat att varje man i militärtjänst fick ett portofritt kuvert varje vecka. På kuvertets baksida fanns ett svarsporto som klipptes ut.IngaDet blev många brev. Inga har tagit hand om dem alla och för en tid sedan läste vi igenom dem. Jag kunde se att från påskdagen till mitten av augusti 1944 hade jag skrivit 48 gånger till Inga, och hon hade skrivit nästa lika många.U 4 skulle gå från Malmö till Stockholm för komplettering och djupdykningsprov. Eftersom ubåten inte var utprovad gick vi med eskort och första natten skulle vi ligga stilla för ankar i Kalmarsund. Vi släppte ankaret och det sjönk som det skulle. Olyckligtvis hade man glömt att förena ankringsvajern vid ankaret så den natten fick vi ligga akterförtöjd vid vår eskortjagare. Djupdykningsprovet gjordes vid Landsort där man kan komma ned till drygt 70 meter. Vi konstaterade att Kockums gjort ett bra jobb. Inte en droppe vatten kom in i ubåten. U 4 skulle den sommaren ingå i 12:e ubåtsdivisionen bestående av ubåtarna U 4, U 5 och U 6 med basering i Göteborgseskadern. Före avgången till västkusten skulle vi bottenmålas i Beckholmsdockan, men två kustjagare hade kolliderat och en av dem fick ta vår plats i dockan. Vi fick i stället gå till Karlskrona och det var ju åt rätt håll. Vi tillbringade ett veckoslut i Karlskrona och det blev förstås ett besök i Malmö hos våra flickor. Vår färd till Göteborg gick bra och så småningom förenades vår division. Göteborgseskaderns ubåtsavdelning, sammanlagt 6 båtar, hade basen i Marstrand, där det även fanns en laddningsstation för våra batterier. Genom att ta ström från det vanliga nätet sparades den dyra importerade dieseloljan. Sommaren gick med vanlig patrullering längs den svenska gränsen och övningar med andra fartyg. Under en av våra patrulleringar bestämdes att vi skulle ligga stilla över natten i Fjällbacka. Platsen är ju ett populärt turistmål och när man fick veta att vi skulle vara kvar på kvällen ordnades det med dans på bryggan. Själv var jag vakthavande underofficer under dansen, men kunde se hur den övriga besättningen danU4 Provtur mars 1944sade med turister och infödingar. Ett trevligt minne.Mindre trevligt var en annan händelse som utspelades på västkusten sommaren 1944. Tyska transportfartyget Westfalen minsprängdes utanför Marstrand och sjönk nästan omedelbart. Ombord fanns nästan 300 personer, varav ett 50-tal norska motståndskämpar på väg till koncentrationsläger i Tyskland. Nödsignalen hade uppfattats av tre svenska jagare som på svenskt vatten eskorterade de båda fartygen Drottningholm och Arundel Castle, vilka var på väg till Göteborg för utväxling av krigsfångar. Jagarna avbröt omedelbart eskorten och gick för att rädda skeppsbrutna från det tyska fartyget. Det blåste nästan 25 meter/sek. och räddningsarbetet blev mycket svårt. Utöver jagarna deltog alla slags fartyg i räddningsarbetet inklusive lotsar och civila fartyg. Ubåtarna var ute men kunde inte uträtta särskilt mycket. Det var omöjligt att vistas på däck i den hårda sjögången. En av ubåtarna lyckades få tag i ett lik, som fick surras på däck tills de kom i lä. Av de räddade var 4 norrmän. Många ombord hade hoppat i sjön iförda flytväst, men detta hjälpte inte mycket. Visserligen flöt de men kvävdes av det yrande skummet. Större delen av sommaren flöt det iland lik i området kring Marstrand.Marstrand har under lång tid varit ett av adelns samlingsplatser sommartid. Sommaren 1944 var inget undantag. Någon spattig greve eller änkenåd tog kontakt med marinledningen i Göteborg och klagade på att "det var så mycket flottister på gatorna i Marstrand".