BERTIL HANSSON BERÄTTAR

Till sjöss med ubåten U9 (se bilden nedan, visar systerubåten U3 vid Tekniska Muséet i Malmö)
 
Den 8/4-23/8 1953 tjänstgjorde jag som radiotelegrafist på ubåten U9 som var en s.k kustubåt med en besättning på ca 30 man. Ubåten hade en längd av 49,6 meter, bredd 4,7 meter och deplacementet var  367 ton. Dykdjupet beräknades vara 100 meter.  Bestyckningen utgjordes av 5 st 53cm torpeder och 1 st 20 mm automatkanon.
Många ville tjänstgöra på ubåtarna eftersom maten var erkänd som den bästa i Kungl Sv Flottan och så utgick det en extra  ersättning ,  sk dyktillägg, vid varje dykning. Men få blev utvalda eftersom många föll bort i de krävande antagningsproverna.
Det fordrades både fysisk och psykisk hälsa för att bli antagen. Ett av proven var att vistas i en tryckkammare för att kolla att öronen tålde ett visst tryck om det skulle bli aktuellt att göra en uppstigning från en sjunken ubåt. 
Det svåraste provet var att utföra fri uppstigning från ett visst djup.
Den som ska jobba på ubåt i Sverige måste varje år träna fri uppstigning i landets enda dyktank. Den finns i Karlskrona och ser ut som ett vattentorn. I botten finns två stycken tre meter höga slussar (med luckan hämtad från den förlista svenska ubåten Ulven). Över slussen reser sig en 18 meter hög dyktank fylld med kroppsvarmt vatten. Provet går så till att man stängs  inne  i  den  vattentomma slussen i ca 15 minuter under vilken tid något befäl kollade genom en ventil att man inte fick panik. Om man fick panik så var karriären som ubåtsman avslutad innan den börjat. Utanför finns  vatten  i den 18 meter höga tanken. Därefter fylls vatten  sakta  på i slussen tills trycket i slussen är lika högt som  vattentrycket ovanför slussen. Då ska man öppna luckan och göra fri uppstigning   längs utmed en lina genom att förflytta sig uppåt en handsbredd i taget tills man når toppen. Det gäller alltså att inte stiga upp för snabbt utan man tar sig sakta uppför linan med öppen mun så att man släpper ut luften från sina lungor. Tyvärr ha det förekommit olyckor med dödlig utgång då någon stigit upp för snabbt. En kille som gjort  provet ett par år tidigare hade fått panik och släppt repet. Han flöt upp och inte öppnat munnen med lungsprängning som följd.
Min första tjänstgöring började i Karlskrona. U9 låg på varvet efter renovering och skulle sjösättas och utsättas för dykprov bla. Med ombord var tekniker och ingenjörer med mätutrustning för att mäta skrovets hållbarhet vid dykning till maxgränsen ca 100 meter. Skrovet höll och jag märkte knappt av min första dykning.
Sedan följde många övningar till sjöss ensamt eller tillsammans  med övriga örlogsfartyg i Svenska Flottan. Vi gjorde också flottbesök i andra länder och en gång var vi på besök i Oslo. Vi hade en mycket svår  överresa dit på Svenska Västkusten med storm och höga vågor, så svår sjöhävning att det var svårigheter att dyka kommer jag ihåg. Men väl nere så kändes bara lite dyningar . Kommer också ihåg att det var en torsdag och vi hade fått ärtsoppa till middag och jag tror att samtliga var sjösjuka och spydde som svin och man kan tänka sig den lukt som spreds i detta lilla ynkliga utrymme med tidigare dålig luft och ingenstans att göra av med spyorna. Det är för övrigt den enda gången som jag varit sjösjuk under alla mina år till sjöss, tre och ett halvt år i Kungl Flottan och ett och ett halvt år i Handelsflottan. Och då har jag varit ute för många och svåra stormar och t.o.m. orkan med Kryssaren Gotland på långresan 1952.
Naturligtvis hände det även andra saker under tiden med U9. Kommer ihåg då vi en gång samövade med andra örlogsfartyg låg i undervattensläge och en av de stora kryssarna på den tiden kom i full fart i direkt kollisionskurs mot oss. Som tur var så upptäcktes detta  genom  periskopet i manöverrummet och i sista stund fick vi dyka snabbt men vi kände vibrationerna från kryssaren när den passerade över oss.
Ett annat tillfälle hände när vi skulle gå upp i ytläge då vattentankarna blåstes för snabbt för att tömma dessa och ubåten for upp som en raket innan den kom till ro i vattenytan igen. Det är nämligen så att när man dyker så fylls vatten på i vattentankarna för att få ner ubåten under vatten och när det är dags att stiga upp igen så töms tankarna genom att blåsa ut vattnet i dessa.
Varje man ombord hade en checklista att rapportera till manöverrummet inför varje dyk. Min uppgift bestod i att kolla uppstigningsluckan och luckan mellan evakueringsrummet och torpedrummet att dessa var stängda. Dessutom hade jag till uppgift att kolla batterierna för eldriften vid gång under snorkeldjup. Det var ett stort antal batterier som skulle kollas med jämna mellanrum så att det fanns tillräckligt med batterivatten i dem  etc. 

 Det var ordentligt trångt i denna lilla ubåt. Jag bodde i torpedrummet längst fram i fartyget och delade koj med kocken strax intill radiohytten
 Det fanns alltså inte kojer till var och en utan man fick dela på en koj. När den ene hade vakt kunde man vila och sova och vice versa. Min radiohytt var liten och trång och när man hade vakt och det inte fanns något att göra (det fanns ingen radioförbindelse när vi var på ett visst djup) så kunde man slumra till lite. Hade ett knep då jag satte axeln under dörrhandtaget och kunde slumra till. När någon tryckte på  dörrhandtaget och ville öppna så trycktes handtaget på min axel så jag vaknade.

Ubåtarna var alltså kända för sin goda mat, och så var det också på U9. Kocken var fantastiskt som lagade mat åt 30 personer i det lilla köket på ungefär 2 kvadratmeter.  På den tiden var det gott om fisk i Östersjön och jag minns att vi stannade ubåten  och några män ur besättningen inkl kocken slängde i pilken i vattnet och bums nappade torsken och det dröjde inte länge innan vi hade en hink full med fina torskar som blev middag den dagen.

Den lilla toaletten var ett underverk och svår att hantera i undervattensläge. I övervattensläge fanns en toalett vid tornet som man kunde använda. Men toaletten inombords var utrustade med rattar och spakar så det var en hel vetenskap för att göra rätt.  Gjorde man fel när man skulle spola  kunde det hända att skiten kom upp i ansiktet i stället för att hamna i havet. Det var ju tryckluft som skulle se till att avföringen hamnade i havet.
Den längsta övningen vi gjorde varade i 10 dagar. Det var hemligt vad vi skulle göra och vi fick med oss en periskopkamera för att fotografera ”hemliga platser” långt åt öster i Östersjön.  All radiotrafik skedde med kodade meddelanden bestående av bokstäver och siffror som sedan  avkodades av behörigt befäl med speciella kodnycklar. Och all radiotrafik skedde genom morsetelegrafering. I undervattensläge var det endast långvågssignalering genom Grimeton som kunde tränga igenom.
Under övningen fick vi inte gå i ytläge på hela tiden utan ubåten skulle alltid vara i undervattensläge. 
En gång var vi tvungna att inta ytläge. Radioantennen hade brutits av och vi måste gå i ytläge och byta antennen. Endast jag och befälhavaren fick gå upp i tornet, till förtret  för alla andra som gärna hade velat följa med och ta ett bloss. Antennen tog inte många minuter att byta så därefter var det bara att inta undervattensläge igen. Helt naturligt var inte luften så behaglig i fartyget även om det togs in luft genom snorkeln. Då vi gick på snorkeldjup, ca 16 meter tror jag, togs luft in till dieselmotorerna, så när vi gick på snorkeldjup gick vi alltid med motorerna igång. När vi gick under snorkeldjup använde vi batterierna för drift under vatten. Då blev det tyst i fartyget och vi slapp brummandet från dieselmotorn.  På nätterna gick vi ner och la oss på havsbottnen och kunde koppla av all övning.
Under 10-dagarsövningen i U-läge skrevs den tidning som döptes till U9ans Allehanda. Den utkom varje dag och det var besättningsmedlemmarna som fick komma med förslag till artiklar. Det var min uppgift att skriva tidningen på maskin och kopiera till besättningen.

Se bilden nedan: min koj med radiohytten till vänster         Se bilden nedan : Torpedrummet där jag bodde

åke andreasson berättar

Det är mars eller april månad 1954. Platsen maskinrummet på U 9. Plötsligt smäller det till, fartyget riktigt hoppar fram, vi har gått på ett berggrund. Så är allt stilla igen. Rapporter skickas till ledningsrummet, Förliga torpedrum OK, maskinrummet OK.
Det har naturligtvis uppstått stora skador på tryckskrovet som vi kan se när vi dockat in på galärvarvet.

Det blir sex veckor på Skeppsholmen. Avrustning och rustning av ubåten Näcken byggd 1944, försedd med minbrunnar på sidorna, Som korpral har man det bra, särskild förplägnadsmatsal, bra boende, ständig nattpermission samt inte minst: full sjöpenning hela tiden.

Så är vi på väg ut med Näcken för en ubåtsbärgningsövning. Vi ligger på 56 meters djup ,Jag skall tjänstgöra fem veckor i förliga torpedrummet. Vattnet pissar in vid ventilgenomsläppningar. Vi sätter upp vaxdukar som vi har (plasten inte uppfunnen ännu!)
Jarl Ellsén som är fartygschef beskriver det som följande: plötsligt stack en sådan iväg (packning) med en smäll likt ett kanonskott åtföljt av en inte allt för tjock, men stenhård vattenstråle. Skyddsmanskap dit för tätning, men hade knappt börjat med jobbet förrän nästa kanonskott hördes följt av vattensprut.
 Eftersom hydrofonisten rapporterade kraftiga propellerljud tillsammans med något som släpade på botten var läget att sticka upp nosen inte särskilt tilltalande. Minsvepare var i farten och letade efter oss.
Karl Sjöberg, "Kalle Skuta" var uppbördsmaskinist och chief på fartyget..
Han hade föreslagit fatrygschefen att lätta på trycket genom att från botten plan lägga oss högre upp och därigenom lätta på trycket av vattenstrålarna. De som skulle hålla fartyget "svävande" fick en mycket jobbig natt. Vi fick ju inte försvinna från "olycksplatsen",

Vi drog oss på morgonen när hydrofoneffekterna dött ut sakta och försiktigt mot ytan. 
Så var det dags för mig med några andra kamrater att krypa mellan tryckskrov och formskrov för att efterdraga alla packningsställen.

Efter några timmar kunde vi dyka igen och lägga oss på olycksplatsen igen. Som ung,
efter nästan fyra år till sjöss varav tre i handelsflottan och med en hel del stormar och 
episoder, bland annat en förlisning, brand ombord på en tankbåt med flygbensin, suttit i en livbåt i Nordsjön en januarinatt 1951,räddad av ett amerikanskt passagerarfartyg tänkte man väl inte så mycket på det hela, mer än som en episod vid denna tid. Som vuxen har man förstått risken för batteriexplosin och vad som mer kunnat hända.

Istället för att bli sjöingenjör blev jag istället vägingenjör och lämnade sjölivet för gott oktober månad 1954.

Åke Andréasson april månad 2017.

Göran Wallgren berättar

Det är på sensommaren i slutet av 50-talet. Efter en intensiv utbildningsperiod hade vi påbörjat en krigsmaktsövning.
Ubåtarna låg utspridda i sina rutor i norra Kalmarsund och väntade på Fi i form av kryssaren Tre Kronor i följe av ett antal jagare.
Under flera tidigare skjutövningar hade chefen haft otur och inte kommit till skott eftersom målfartygen  bara perifert passerat genom vår ruta.
Under gunrumskvällarna led han av att höra om kamraternas lyckosamma anfall och han var nu riktigt på hugget för att äntligen komma till  
skott.

Vi hade för testning som den första ubåten fått installerat ett  elektromekaniskt centralinstrument, som skulle ersätta räknestickan vid beräknade av skjutelementen. Torpederna kunde ännu inte styras  
men just innan skott ställdes en beräknad girvinkel in.  
Centralinstrumentet var stort som en komod och inkräktade storligen på det begränsade utrymmet i manöverrummet.
Chefen var inte alls road av att ha fått pjäsen ombord och misstrodde totalt dess tillförlitlighet för att inte säga användbarhet under  
anfall.

Klockan var fem på morgonen och som 3.O var jag VO och manövrerade båten uppe från tornet. Timmar hade långsamt förflutit utan någon aktivitet då chefen kom upp för att ta sig en titt. Han snurrade runt med periskopet och siktade plötsligt något. Kryssare i sikte ropade han och för att få min bekräftelse greppade han mig i axeln och slet fram mig till periskopet. Jag hann inte mer än en hastig titt innan han föste undan mig igen. Visserligen hade också jag sett något men  
kunde inte bekräfta att det var kryssaren som siktats. Chefen hade emellertid bestämt sig, beordrade klart skepp och anfallet påbörjades. Hans angivelser om målfart, målvinkel, bäringar m.m. rapporterades ned till TO, som matade in dem i sin nya leksak.  
Samtidigt assisterade jag chefen i tornet med den gamla hederliga räknestickan.
Spänningen var hög, äntligen hade vi chansen att sätta ett skott i stäven på den zick zackande kryssaren. Då började TO rapportera tillbaka att något var på tok.
Han fick ingen lösning på sin ekvation. Instrumentet visade målfart noll.
Efter en stunds argumenterande ansåg chefen att instrumentet var helt värdelöst och fortsatte resolut anfallet. TO ville emellertid inte ge sig så fort men avbröts av att chefen resolut slängde igen den nedre tornluckan.
Under tiden arbetade jag febrilt med min sticka men fick inget att riktigt stämma. Till sist säger jag  "Chefen, jag får också målfart noll!"  Han stirrar på mig en sekund och utbrister " Du är lika kass  
som den där burken, jag ser ju bogsvallet, minst 28 knop."  Han arbetar frenetiskt vidare,  periskopet åker upp och ned, men målfarten förblir noll på stickan.
Torpederna är nu klara, spänningen i båten på toppen, och så kommer det från chefen : "Tub Ett fyr".
Vi gör undanmanöver och går ner på större djup. Chefen är nöjd med anfallet men det är på något sätt lite för tyst omkring oss, inga propellerljud. En koll hos hydrofonisten  uppdagar att han inte har  
någon omedelbar kontakt. Förbryllad beordrar chefen periskopdjup.

Några timmar senare lyckas vi bärga torpeden uppe på stranden på Blå Jungfrun. 
Tablå.

När vi lämnat ön och jag för sista gången tittade tillbaka kunde jag förstå att chefen i det tidiga soldiset trodde att han fått sikte på kryssaren, siluetten var snarlik .

Stirlingmaskiner

Rune Solmarker berättar om Ulven

Jag heter Rune Solmarker, och var under andra världskriget stamanställd vid Flottan som ubåtseldare. Utbildningen i Flottan blev därför inom ubåtsvapnet. Jag tillhörde örlogsstationen Stockholm (ÖSS) som bemannade 10 ubåtar.
Furirsutbildningen skedde ombord på Depåfartyget Patricia tillsammans med elever från Karlskrona Örlogsstation (ÖSK).
Efter det att jag tagit avsked från Flottan övergick jag till handelsflottan och utbildade mig till sjöingenjör.
Vi som är äldre glömmer inte de svinkalla vintrarna i början av fyrtiotalet.
Tredje ubåtsdivisionen förflyttades till Västkusten för att undvika infrysning i Östersjön. Sjökriget hotade i väster.
Januari 1943 blev jag kommenderad till ubåten Springaren. Tjänsten ombord blev nummer 19, i förliga torpedrummet. Arbetet varvades dag och natt med klargöring, skjutning och bärgning av övningstorpeder under övningar med fartyg i Göteborgseskadern.
Det var allvarstider. Ofta kom order från högre ort att stridskonan skulle påmonteras. Denna innehöll 300 kg dynamit. Trotylstaven skulle också finnas nära. Då krigförande länder kränkte luftrummet kom order om spärreld. Jag blev då ammunitionslangare till vårt luftvärn i tornet. Ubåten Ulven förolyckades under de gemensamma övningar som här nämnts.
Nu inför 60-årsminnet glöms inte den svåra tid vi upplevde i sökandet. Ubåtarna övade tillsammans med Göteborgseskadern i farvattnet utanför Marstrand. Våra övningar med Springaren avbröts efter någon dag då vi fick gå in till Marstrand för chefsbyte. Minns dagen som den 15 april.
Uppehållet i Marstrand blev kort. Det talades om att Ulven gått på en mina. Radion meddelade att Ulven saknades och åtgärder gjordes för att rädda besättningen. Vi förenades till havs med örlogsfartyg, fiskebåtar och även med flyg i sökandet. Det rådde orkan, vattnet var fullt med drivminor. Luckorna i de vattentäta skotten beordrades att vara stängda. Vi var alla medvetna om minfaran. Säkerligen gick många tankar till våra kamrater på Ulven, som var i svår nöd.
Sökandet skedde under gång i yt och u-läge. Under gång i ytläge var halva besättningen placerad i tornet för minspaning och spaning efter vrakdelar och uppstigande ubåtsmän.
Under gång i u-läge utfördes avlyssning och gavs knackningssignaler. Min plats blev i elmotorrummet där jag efter kommando släggade hårt mot det korkklädda tryckskrovet. Knackningssignalerna besvarade ej.
Genom radio hörde vi att ubåtsbärgningsfartyget Belos var på väg till Västkusten. Hela nationen följde räddningsarbetet. Förböner hölls också i kyrkor och fjärrskådare engagerades.
Minfaran var mycket stor under mörker och därför fick vi under nattetid söka skydd och vila i Kalvsund.
Före påsk förklarades allt hopp ute. Sökandet hade då pågått i tio dygn.

Bli en ubåtsman

Simulera ubåtslivet hemma
-Surround yourself with people you don’t like.
-Close all windows and doors tightly, close the curtains.
-Seal any openings to the outside world with a proper vault.
-Unplug all radios, televisions and internet connections to cut you completely from news, football games, Saturday night live, the Mupppet show, etc..
-Hourly, monitor all operating home appliances; if not in use, log as secured.
-If using the bathroom, do not flush toilet for first two days to simulate smell of blowing sanitary facilities and venting inboard; then flush daily.
-Wear only approved coveralls or proper navy uniform. No hats, special T-shirts, etc..
-Cut your hair once a week, ensuring you make it look like hell.
-Work and sleep in 4 hour intervals to ensure your body really gets confused. At least in sleeping periods switch on the vacuum cleaner beside your bed to simulate engine noise.
-Listen to the same music CD over and over until you can’t stand it anymore; then put one in you can’t listen to without acute nausea setting in.
-Set alarm to go on just as you fall asleep; set alarm at loud setting or buy a special alarm with various settings (e.g. “man at battle station”, “fire”, “flooding in the basement”).
-Prepare food with a blindfold on to simulate what real submarine cooks do. Take blindfold off and try to get the dog to eat it. Then break out a can of tuna or peanut butter.
-Cut your bed in half and enclose all but one side using the dimensions of a small casket as a reference. When not in bed make up blankets properly so that no one will see or care.
-Periodically, for want of excitement, open all main power breakers and run around yelling “generator scram” until you are sweating profusely; then restore power.
-Buy a snorkel and a mask and again, periodically, just for want of excitement, put them on and pretend you are in a smoke filled room with no way out. For added variety, hook up a garden hose and pressurize.
-To enable yourself to handle anything, constantly study wiring diagrams and operating instructions for various home appliances (stove, refrigerator, can opener). For no reason at all, at specified intervals (monthly, weekly, etc.) tear one item apart, just in case it was going to break.
-Paint everything around you grey (navy federal stock number grey, no substitutes) or off white.
To be sure you are living in a clean happy environment, every Friday set the alarm on loud for a short, but hated, drill sound; then get up and manned only with a bucket, sponge and a soap, clean one area over and over, even if it is already spotless. Then make out a discrepancy list.
-Once a day, after normal programming hours, plug in the TV and watch one movie. Be careful that it is (a) at least 5 years old, (b) made before or (c) so bad that you have to install a seat belt in your chair to keep you there until it is over.
-Since there is no doctor available, stockpile Band-Aids, Aspirins and Actifed. These are proven cure-alls. Practice if necessary on your dog (surgery, dentistry, death, etc.).
-When commencing this test simulation, lock your family, friends, and everything else that means anything to you outside. Tests run for at least two (2) months with no end in sight.
-If you can do this, you can do just about anything! If not, do not hesitate to ask retired submariners. You may find them in the next marina.
 
Bidrag: Axel Beeze, f.d. FC DE Ub