åke andreasson berättar

Det är mars eller april månad 1954. Platsen maskinrummet på U 9. Plötsligt smäller det till, fartyget riktigt hoppar fram, vi har gått på ett berggrund. Så är allt stilla igen. Rapporter skickas till ledningsrummet, Förliga torpedrum OK, maskinrummet OK.
Det har naturligtvis uppstått stora skador på tryckskrovet som vi kan se när vi dockat in på galärvarvet.

Det blir sex veckor på Skeppsholmen. Avrustning och rustning av ubåten Näcken byggd 1944, försedd med minbrunnar på sidorna, Som korpral har man det bra, särskild förplägnadsmatsal, bra boende, ständig nattpermission samt inte minst: full sjöpenning hela tiden.

Så är vi på väg ut med Näcken för en ubåtsbärgningsövning. Vi ligger på 56 meters djup ,Jag skall tjänstgöra fem veckor i förliga torpedrummet. Vattnet pissar in vid ventilgenomsläppningar. Vi sätter upp vaxdukar som vi har (plasten inte uppfunnen ännu!)
Jarl Ellsén som är fartygschef beskriver det som följande: plötsligt stack en sådan iväg (packning) med en smäll likt ett kanonskott åtföljt av en inte allt för tjock, men stenhård vattenstråle. Skyddsmanskap dit för tätning, men hade knappt börjat med jobbet förrän nästa kanonskott hördes följt av vattensprut.
 Eftersom hydrofonisten rapporterade kraftiga propellerljud tillsammans med något som släpade på botten var läget att sticka upp nosen inte särskilt tilltalande. Minsvepare var i farten och letade efter oss.
Karl Sjöberg, "Kalle Skuta" var uppbördsmaskinist och chief på fartyget..
Han hade föreslagit fatrygschefen att lätta på trycket genom att från botten plan lägga oss högre upp och därigenom lätta på trycket av vattenstrålarna. De som skulle hålla fartyget "svävande" fick en mycket jobbig natt. Vi fick ju inte försvinna från "olycksplatsen",

Vi drog oss på morgonen när hydrofoneffekterna dött ut sakta och försiktigt mot ytan. 
Så var det dags för mig med några andra kamrater att krypa mellan tryckskrov och formskrov för att efterdraga alla packningsställen.

Efter några timmar kunde vi dyka igen och lägga oss på olycksplatsen igen. Som ung,
efter nästan fyra år till sjöss varav tre i handelsflottan och med en hel del stormar och 
episoder, bland annat en förlisning, brand ombord på en tankbåt med flygbensin, suttit i en livbåt i Nordsjön en januarinatt 1951,räddad av ett amerikanskt passagerarfartyg tänkte man väl inte så mycket på det hela, mer än som en episod vid denna tid. Som vuxen har man förstått risken för batteriexplosin och vad som mer kunnat hända.

Istället för att bli sjöingenjör blev jag istället vägingenjör och lämnade sjölivet för gott oktober månad 1954.

Åke Andréasson april månad 2017.

Göran Wallgren berättar

Det är på sensommaren i slutet av 50-talet. Efter en intensiv utbildningsperiod hade vi påbörjat en krigsmaktsövning.
Ubåtarna låg utspridda i sina rutor i norra Kalmarsund och väntade på Fi i form av kryssaren Tre Kronor i följe av ett antal jagare.
Under flera tidigare skjutövningar hade chefen haft otur och inte kommit till skott eftersom målfartygen  bara perifert passerat genom vår ruta.
Under gunrumskvällarna led han av att höra om kamraternas lyckosamma anfall och han var nu riktigt på hugget för att äntligen komma till  
skott.

Vi hade för testning som den första ubåten fått installerat ett  elektromekaniskt centralinstrument, som skulle ersätta räknestickan vid beräknade av skjutelementen. Torpederna kunde ännu inte styras  
men just innan skott ställdes en beräknad girvinkel in.  
Centralinstrumentet var stort som en komod och inkräktade storligen på det begränsade utrymmet i manöverrummet.
Chefen var inte alls road av att ha fått pjäsen ombord och misstrodde totalt dess tillförlitlighet för att inte säga användbarhet under  
anfall.

Klockan var fem på morgonen och som 3.O var jag VO och manövrerade båten uppe från tornet. Timmar hade långsamt förflutit utan någon aktivitet då chefen kom upp för att ta sig en titt. Han snurrade runt med periskopet och siktade plötsligt något. Kryssare i sikte ropade han och för att få min bekräftelse greppade han mig i axeln och slet fram mig till periskopet. Jag hann inte mer än en hastig titt innan han föste undan mig igen. Visserligen hade också jag sett något men  
kunde inte bekräfta att det var kryssaren som siktats. Chefen hade emellertid bestämt sig, beordrade klart skepp och anfallet påbörjades. Hans angivelser om målfart, målvinkel, bäringar m.m. rapporterades ned till TO, som matade in dem i sin nya leksak.  
Samtidigt assisterade jag chefen i tornet med den gamla hederliga räknestickan.
Spänningen var hög, äntligen hade vi chansen att sätta ett skott i stäven på den zick zackande kryssaren. Då började TO rapportera tillbaka att något var på tok.
Han fick ingen lösning på sin ekvation. Instrumentet visade målfart noll.
Efter en stunds argumenterande ansåg chefen att instrumentet var helt värdelöst och fortsatte resolut anfallet. TO ville emellertid inte ge sig så fort men avbröts av att chefen resolut slängde igen den nedre tornluckan.
Under tiden arbetade jag febrilt med min sticka men fick inget att riktigt stämma. Till sist säger jag  "Chefen, jag får också målfart noll!"  Han stirrar på mig en sekund och utbrister " Du är lika kass  
som den där burken, jag ser ju bogsvallet, minst 28 knop."  Han arbetar frenetiskt vidare,  periskopet åker upp och ned, men målfarten förblir noll på stickan.
Torpederna är nu klara, spänningen i båten på toppen, och så kommer det från chefen : "Tub Ett fyr".
Vi gör undanmanöver och går ner på större djup. Chefen är nöjd med anfallet men det är på något sätt lite för tyst omkring oss, inga propellerljud. En koll hos hydrofonisten  uppdagar att han inte har  
någon omedelbar kontakt. Förbryllad beordrar chefen periskopdjup.

Några timmar senare lyckas vi bärga torpeden uppe på stranden på Blå Jungfrun. 
Tablå.

När vi lämnat ön och jag för sista gången tittade tillbaka kunde jag förstå att chefen i det tidiga soldiset trodde att han fått sikte på kryssaren, siluetten var snarlik .

Stirlingmaskiner

Rune Solmarker berättar om Ulven

Jag heter Rune Solmarker, och var under andra världskriget stamanställd vid Flottan som ubåtseldare. Utbildningen i Flottan blev därför inom ubåtsvapnet. Jag tillhörde örlogsstationen Stockholm (ÖSS) som bemannade 10 ubåtar.
Furirsutbildningen skedde ombord på Depåfartyget Patricia tillsammans med elever från Karlskrona Örlogsstation (ÖSK).
Efter det att jag tagit avsked från Flottan övergick jag till handelsflottan och utbildade mig till sjöingenjör.
Vi som är äldre glömmer inte de svinkalla vintrarna i början av fyrtiotalet.
Tredje ubåtsdivisionen förflyttades till Västkusten för att undvika infrysning i Östersjön. Sjökriget hotade i väster.
Januari 1943 blev jag kommenderad till ubåten Springaren. Tjänsten ombord blev nummer 19, i förliga torpedrummet. Arbetet varvades dag och natt med klargöring, skjutning och bärgning av övningstorpeder under övningar med fartyg i Göteborgseskadern.
Det var allvarstider. Ofta kom order från högre ort att stridskonan skulle påmonteras. Denna innehöll 300 kg dynamit. Trotylstaven skulle också finnas nära. Då krigförande länder kränkte luftrummet kom order om spärreld. Jag blev då ammunitionslangare till vårt luftvärn i tornet. Ubåten Ulven förolyckades under de gemensamma övningar som här nämnts.
Nu inför 60-årsminnet glöms inte den svåra tid vi upplevde i sökandet. Ubåtarna övade tillsammans med Göteborgseskadern i farvattnet utanför Marstrand. Våra övningar med Springaren avbröts efter någon dag då vi fick gå in till Marstrand för chefsbyte. Minns dagen som den 15 april.
Uppehållet i Marstrand blev kort. Det talades om att Ulven gått på en mina. Radion meddelade att Ulven saknades och åtgärder gjordes för att rädda besättningen. Vi förenades till havs med örlogsfartyg, fiskebåtar och även med flyg i sökandet. Det rådde orkan, vattnet var fullt med drivminor. Luckorna i de vattentäta skotten beordrades att vara stängda. Vi var alla medvetna om minfaran. Säkerligen gick många tankar till våra kamrater på Ulven, som var i svår nöd.
Sökandet skedde under gång i yt och u-läge. Under gång i ytläge var halva besättningen placerad i tornet för minspaning och spaning efter vrakdelar och uppstigande ubåtsmän.
Under gång i u-läge utfördes avlyssning och gavs knackningssignaler. Min plats blev i elmotorrummet där jag efter kommando släggade hårt mot det korkklädda tryckskrovet. Knackningssignalerna besvarade ej.
Genom radio hörde vi att ubåtsbärgningsfartyget Belos var på väg till Västkusten. Hela nationen följde räddningsarbetet. Förböner hölls också i kyrkor och fjärrskådare engagerades.
Minfaran var mycket stor under mörker och därför fick vi under nattetid söka skydd och vila i Kalvsund.
Före påsk förklarades allt hopp ute. Sökandet hade då pågått i tio dygn.

Bli en ubåtsman

Simulera ubåtslivet hemma
-Surround yourself with people you don’t like.
-Close all windows and doors tightly, close the curtains.
-Seal any openings to the outside world with a proper vault.
-Unplug all radios, televisions and internet connections to cut you completely from news, football games, Saturday night live, the Mupppet show, etc..
-Hourly, monitor all operating home appliances; if not in use, log as secured.
-If using the bathroom, do not flush toilet for first two days to simulate smell of blowing sanitary facilities and venting inboard; then flush daily.
-Wear only approved coveralls or proper navy uniform. No hats, special T-shirts, etc..
-Cut your hair once a week, ensuring you make it look like hell.
-Work and sleep in 4 hour intervals to ensure your body really gets confused. At least in sleeping periods switch on the vacuum cleaner beside your bed to simulate engine noise.
-Listen to the same music CD over and over until you can’t stand it anymore; then put one in you can’t listen to without acute nausea setting in.
-Set alarm to go on just as you fall asleep; set alarm at loud setting or buy a special alarm with various settings (e.g. “man at battle station”, “fire”, “flooding in the basement”).
-Prepare food with a blindfold on to simulate what real submarine cooks do. Take blindfold off and try to get the dog to eat it. Then break out a can of tuna or peanut butter.
-Cut your bed in half and enclose all but one side using the dimensions of a small casket as a reference. When not in bed make up blankets properly so that no one will see or care.
-Periodically, for want of excitement, open all main power breakers and run around yelling “generator scram” until you are sweating profusely; then restore power.
-Buy a snorkel and a mask and again, periodically, just for want of excitement, put them on and pretend you are in a smoke filled room with no way out. For added variety, hook up a garden hose and pressurize.
-To enable yourself to handle anything, constantly study wiring diagrams and operating instructions for various home appliances (stove, refrigerator, can opener). For no reason at all, at specified intervals (monthly, weekly, etc.) tear one item apart, just in case it was going to break.
-Paint everything around you grey (navy federal stock number grey, no substitutes) or off white.
To be sure you are living in a clean happy environment, every Friday set the alarm on loud for a short, but hated, drill sound; then get up and manned only with a bucket, sponge and a soap, clean one area over and over, even if it is already spotless. Then make out a discrepancy list.
-Once a day, after normal programming hours, plug in the TV and watch one movie. Be careful that it is (a) at least 5 years old, (b) made before or (c) so bad that you have to install a seat belt in your chair to keep you there until it is over.
-Since there is no doctor available, stockpile Band-Aids, Aspirins and Actifed. These are proven cure-alls. Practice if necessary on your dog (surgery, dentistry, death, etc.).
-When commencing this test simulation, lock your family, friends, and everything else that means anything to you outside. Tests run for at least two (2) months with no end in sight.
-If you can do this, you can do just about anything! If not, do not hesitate to ask retired submariners. You may find them in the next marina.
 
Bidrag: Axel Beeze, f.d. FC DE Ub