Lennart Johansson
Krigshändelser Lennart Johansson berättar:
.
Vår tids avslöjanden om Sveriges ”förhållanden till främmande makt” under andra världskriget visar, att vi då och då råkade in i krig utan krigsförklaring både med Tyskland och Sovjet.
Låg man i Flottan under krigsåren kunde man emellanåt komma med i krigshandlingarna, och detta gällde även mig.
Sommaren 1942 var jag mönstrad som radioman på minsveparen Bremön – numera museifartyg i Karlskrona. Vi eskorterade handelsfartyg i Östersjön.
Ryska ubåtar sänkte flera fartyg. Vi bekämpade ubåtarna med sjunkbomber och kunde observera oljefläckar som resultat. Vi besköt även tyska flygplan.
Men lika dramatiska händelser låg på lur under följande sjökommendering.
Hösten 1943 blev jag förste radioman – skeppsnummer 8 – på den nyrenoverade ubåten Sjöborren. Efter flera veckors provturer utanför Karlskrona styrde vi mot basen på Hårsfjärden.
Där bildade vi första ubåtsdivisionen med Sjöhästen och Sjöormen. Divisionschef var kapten ”Putte” Norman. Då – vintern 43-44 – fick vi ett ovanligt uppdrag. Vi tre ubåtar i vår division
turades om detta. Man lämnade Patricia måndags-morgon och stävade österut, mestadels i u-läge. Efter något dygn blev u-läge regel. Då och då låg vi på botten. Vi förtöjde åter
vid den trygga Patricia efter en veckas uppdrag.
Många år senare fick jag erfara – av en officer på en av divisionens båtar – att vi under dessa uppdrag gick in i Finska Viken, som ju under denna tid befann sig i krigszonen och
därför var starkt minerad och vi hade ju inte så noga reda på var minorna fanns.
.
Lennart Johansson
Sjöborren
Patricia
Lars Kålland
Vidstående foto visar radiohytten på HMS Nordkaparen i Göteborgs Maritima Centrum under firandet av ”Ubåtsvapnet 100 år”.
Man hade uttryckt önskemål, att få kontakt via radio mellan HMS Nordkaparen och den moderna ubåten HMS Hälsingland.
Så skedde också, dels per telegrafi (morseradio) och dels på telefoni den 16 augusti 2003. Förbindelsen var utmärkt. Inte så konstigt,
då HMS Hälsingland för tillfället låg i Frihamnen i Göteborg, endast några hundra meter från HMS Nordkaparen!
Under ”100 årsdagarna" i Karlskrona hade vi också förbindelse medelst kortvågsradio, nu med ubåten HMS Uppland på amatörradiobandet.
"Ubåtsvapnet 100 år" firades också i Stockholm och då hade vi ånyo radiokontakt med HMS Uppland. Den låg då vid Stadsgårdskajen
och i ett tält upp på kajen kunde man avlyssna radiotrafiken i högtalare, som var placerade där. Hörbarheten var mycket god.
Ombord på HMS Uppland var det Kjell R. Johansson/SM6DQR som bemannade radiohytten.
På måndagen gick HMS Uppland ut till sjöss och vi hade även då kontakt, t.o.m. när ubåten befann sig i u-läge och då endast
radioantennen stack upp över vattenytan. Kul kontakt.
Radioman på HMS Nordkaparen
Lars Kålland/SM6NM
Vpl Kungl. Örlogsflottan 1958-59
Första sötvattendykningen
Korrigering: Armand Andersson, som kom in i Flottan 1944 och då endast 16 år gammal, har tillbringat hela sin tid i Flottan ombord på ubåtar.
Jag hade själv nöjet att ”segla” tillsammans med honom ombord på ubåten Draken under snorkelövningar på Västkusten 1947.
Han berättar att Hajen inte var den första ubåten som dök i sötvatten men förmodligen den största.
Redan 1947 besökte ubåtarna U7 och U9 Åmål och Lidköping samt gjorde dykningar i Vänern. Armand berättar att hela besättningen bjöds
på middag vid besöket i Lidköping och att man i Åmål spelade fotboll mot ett lag från orten
Armand är medlem i Västkustens ubåtsklubb. /Sbg.
Bengt Pauli
PÅSEGLAD!
Ett år på HMS Springaren 1964-04-01-65-05-14. Som nybliven furir och med stationeringsort Göteborg blev jag kommenderad till HMS Springaren den 1 april 1964.
Bara 20 år och nyförlovad hamnade jag på ostsidan av Sverige. Jag var kommenderad som sknr 5 och gick alltså som furir på högbåtsmannanummer.
Detta innebar att jag mässade i hbm-mässen men fick kojplats i torpedrummet eftersom bingarna i hbm gick till de äldste hbm. Det var lite gny från dom ”gamla”
båsarna om att vi yngre furirer skulle vara där. Att gå som sknr 5 i Kustflottans ubåtar var ingen sinekur. Under ”torpedskolan” då ubåtarna sköt sin flesta torpeder
så skulle dessa bärgas av egen besättning utom på Sor-ubåtarna som inte kunde detta. Kriterierna att bärga eller inte bärga gick vid om man kunde få ner torpeden
utan att havet följde med. Torpeden vägde 1500 kilo och att snärja och bärga var inte helt riskfritt, man fick vara väldigt uppmärksam på torpedens rörelser.
Det var ett slitigt arbete och varje bärgning skulle helst gå fortare än den förra. Konstigt nog hände inga olyckor. Men den olycka jag skall berätta om var en helt annan.
I februari 1965 var vi väg i uläge under en övning. Det var snöstorm och gropigt värre på ytan.
Vi skulle vid sextiden på morgonen gå upp ifrån kollisionsfritt djup till periskopsdjup för att sända säkerhetsmeddelande. Enligt hydrofon fanns inga effekter alltså inga
fartyg på ytan. Jag som hade frivakt låg i min binge i torpedrummet om babord och vaknade av ett väldigt oväsen på styrbordssidan av torpedrummet.
Jag hade alltså slängts ur min binge och hamnat på durken. Allt var en röra, man gjorde täthetskontroller och jag märkte att vi var på ytan, det rullade mycket.
Efter ett tag så gjordes en orientering om att vi på vår väg upp kolliderat med ett fartyg på ytan. På ytan syntes inget fartyg optiskt. Radarn kunde inte användas för
masten gick ej att hissa. Det visade sig att periskopet som var hissat, för att snabbt kunna få en överblick, hängde som en vissen tulpan och endast 2 centimeter från
tornets nedgångslucka var det skrapmärken och bryggan intryckt. Det gjordes försök att via radio/uk få fatt på det andra fartyget men ingen svarade.
Det visade sig senare att det fartyg som kört på oss inte observerat detta i den hårda sjön utan fortsatt utan vidare besvär. För oss blev det att ta oss till Beckholmsdockan
för reparation. När vi väl hade dockat in visade det sig att vi bara hade skador på bryggan och en del master. Ubåten kändes väldigt liten när vi låg där mitt i Beckholmdockan.
Dockan var gjord för att ta emot kryssare. Efter reparationer i ett par veckor var vi till sjöss igen och tillbaka till torpedskolan.
Jag mönstrade av i maj för att gå till utbildning på Marinens Underofficersskola (MUOS). Skrivet ur minnet 2005-01-12.
Bengt Pauli
Ulf Christensson
Trångt i Malö strömmar
Befälhavaren Ulf Christensson på bryggan. Ubåten har just passerat Malö strömmar och skall korsa färjeleden
Genom Malö strömmar till
Uddevalla med Ubåt
Lysekil (Bohuslänningen). Fartygschefen på ubåten Makrillen, 33- årige kaptenen Ulf
Christensson Göteborg, men sommarboende i Grundsund, gjorde på onsdagen vad ingen
annan ubåtschef tidigare vågat genomföra – även om man många gånger diskuterat
saken - förde sin 50 meter långa och fyra meter djupgående ubåt från yttre skärgården
till Uddevalla via Malö strömmar, Koljefjorden. Kalvöfjorden och Havstensfjorden.
Bohusläningens medarbetare fick tillfälle att medfölja på denna historiska och för fartygschefen
lite vågade resa där det gällde att med enbart en propeller klara av såväl strömsättningar som smala prång i labyrinten i inomskärsleden.