berättelser från medlemmarna

Anpassat utdrag ur Mikael Wendels bok ”En kugge i maskineriet.
Mariningenjör och ubåtsofficer.
” Boken är under redigering. Ej publicerad ännu. 
Copyright Mikael Wendel. Tillstånd att publicera detta avsnitt på Ubåtsklubben Sjöormens hemsida. 
Stockholm 2019-04-10. Mikael Wendel 

Till sjöss i uläge 
Vi var en handfull officerare som började ubåtskursen FUbK/UbIK på ubåtsflottiljen hösten 1981. Det var utöver mig själv en ingenjör till, kaptenen Robert Nilsson som var teleingenjör på ubåtsskolan Valrossen på Berga. Därutöver några operatörer, både stamanställda och reservare, som skulle skolas in på ubåt. Några av dem var löjtnanterna Magnus Jansson och Lars Risland. Vi skulle gå igenom en internutbildning på förbandet som kallades ”Förberedande ubåtsutbildningskurs, FUbK” för officerarna och ”Ubåtsingenjörskurs, UbIK” för ingenjörerna.
Egentligen var det nästan samma kurs och vi gjorde det mesta tillsammans. Den som var ansvarig för genomförandet av FUbK/UbIK var örlogskaptenen Göran Winkler. Han var andreadjutant på flottiljstaben och sammanhållande för all utbildning och övning på förbandet. 

Ett oförglömligt minne är första dagen till sjöss med en ubåt. FUbK/UbIK-eleverna var prioriterade och det skulle alltid ges plats för oss att följa med till sjöss. I huvudsak var det ubåtar av typ Sjöormen vi åkte med men ibland även äldre ubåtar av typ Draken. Eftersom antalet personer ombord var maximerat av hur mycket räddningsutrustning det fanns på ubåten kunde det innebära att några andra, ofta värnpliktiga, fick gå iland för att lämna plats för oss. Det var inte alltid populärt hos de andra men det var konsekvent och tydligt att vår utbildning skulle gå främst. 

Torsdag den 15 oktober 1981 blev första dagen att åka ubåt för mig. Det var med ubåten Sjölejonet med kapten Archibald Barclay som fartygschef, kapten Rolf Löthman som sekond och kapten Sverker Blad som maskintjänstchef, MtjC. Eftersom ubåten inte gör så hög fart som ytfartygen måste vi kasta loss och gå tidigt för att hinna ut till ett med andra fartyg gemensamt övningsområde där det första övningsmomentet skulle starta. Vi var flera som bodde kvar på HMS Älvsborg natten innan och tidigt på morgonen kom en buss och hämtade nästan hela ubåtsbesättningen på Berga.
Några besättningsmän hämtades upp på vägen, bland annat vid Muskökorset, det vill säga korsningen mellan Nynäsvägen och Muskövägen. Andra tog sig till Muskö örlogsbas med egen bil. 
Det var en lugn, magisk morgon, klart väder och lite kyligt i luften på Muskö. Klockan var strax före fyra på morgonen. Solen hade inte gått upp ännu men gav ett märkvärdigt dunkelt blått sken på himlen. Gråblå moln gled sakta förbi ovanför en stilla örlogsbas. Fortfarande med tröttheten kvar i ögonen, lite rysningar i kroppen av morgonkylan och spänning inför vad som skulle komma, klev vi av bussen vid kaj C på Musköbasen. Ubåten Sjölejonet låg som en knappt synlig svart skugga invid kajen. Huvuddelen av skrovet var dolt i vattnet och på håll syntes endast tornet ovanför kajkanten, avtecknande sig mot himlen och några öar längre bort. En landgång från kajen, understödd av några 
europapallar, sträckte sig nedåt mot ubåtens akterdäck. Aktra nedgångsluckan stod öppen. Det var redan ett par man på plats, och de var sysselsatta sig på däcket. Ett antal kablar från elskåp och telefonanslutningar på kajen hängde över kajkanten och försvann in genom luckor i tornets sida. Det var förvånansvärt tyst. Det verkade som att det bara var vi som var vakna på hela basen. 
Besättningen ställde upp på kajen framför ubåten. Sekonden, Rolf Löthman beordrade besättningen i givakt och manöver. Han meddelade kort vad dagens övningen gick ut på. Det var ubåtsjaktövning med en patrullbåt och målgång för helikopter. Han gav en del direktiv för förberedelserna. Vi FUbK/UbIK-elever, var uppställda bredvid besättningen, i rät vinkel mot de övriga.
Vi presenterades kort och att vi skulle följa med på dagens övningar och när han var klar lämnade han av till fartygschefen. Efter några korta ord från chefen gick vi alla ned i ubåten, utom en handfull sjömän som skötte förberedelser på däck och var beredda att kasta loss. Vakthavande officeren, VO gjorde förberedelser på bryggan uppe i tornet, fem meter över däck. 

Väl ombord följde FUbK-eleverna losskastningen från tornet och arbetet i manöverrum. Klockan 04.15 kastade vi loss och fick hjälp av bogserbåten Hebe att komma ut från kajen. Som ingenjör följde jag i huvudsak verksamheten akter i maskinrum och maskincentralen. Motormännen genomförde sina förberedelser nere i dieselmotorrummet och propellermotorrummet. Oljenivåer kontrollerades, kylvattensystem öppnades upp och dieselmotorerna förbereddes för start. På order från manöverrum startades dieselmotorerna från maskincentralen direkt ovanför dieselmotorrummet av vaktens maskinist och motormännen kontrollerade att allt var tätt och fungerade i dieselmotorrummet därunder.
 
På väg ut genom skärgården beordrades ”förberedelse till dykning”. Enligt fördelningsböckerna hade varje man då ett antal åtgärder att genomföra och rapportera när det var klart till dykstationsbefälhavaren, det vill säga den som hade befälet på varje dykstation. Dykstationerna benämndes akter, torpedrum och manöverrum.Varje kontroll som skulle göras och varje ventils läge, öppen eller stängd, var reglerat. Alla i besättningen hade sina noggrant angivna uppgifter, till och med kocken hade ett par ventiler att kontrollera och rapportera klart till sin dykstationsbefälhavare.
Dessa rapporterade sedan till MtjC i manöverrum att alla förberedelser för dykning var verkställda både med orderhögtalare och en särskild signalanordning. När MtjC prickat av att alla stationer var klara meddelades chefen. Efter att personal på bryggan ”langat ner” lös utrustning och äntrat ned i manöverrum rapporterades luckorna stängda och dragna. Dieselmotorerna stoppades och eftersom framdrivningen sker med den elektriska propellermotorn blev det nästan helt tyst ombord. Ett lätt surr från elmotorer och fläktar var det enda som hördes. Chefen beordrade ”Dykning” och med dyksignalanläggningen gavs en lång dyksignal. Nu visste alla ombord att dykning var påbörjad. 
MtjC var dykbefälhavare och satt vid dykpanelen på styrbordssidan i manöverrummet. Han öppnade luftavloppsventilerna till ballasttankarna, vatten strömmade in i tankarna och luften pressades ut. Djupstyraren styrde försiktigt ubåten nedåt. Av dykningen märktes förvånansvärt lite ombord för en som var ovan vid miljön. Bortsett från ett litet förligt trim och ett antal lågmälda rapporter och order kunde man knappt märka att ubåten intagit uläge.
Den som inte visste att man kunde se på djupmätarna hur djupt vi befann oss, kunde tro att vi fortfarande var på ytan. Endast chefen eller VO vid periskopet kunde se vad som hände på ytan. Alla moment kännetecknades av lugn och säker ordergivning och professionell hantering av ubåten. Klockan 06.15 hade vi intagit uläge. 

Mikael Wendel